Sven Wollter var en av våra absolut främsta och tyngsta skådespelare. Han var en aktör, och människa, med integritet och pondus. Hans närvaro på scenen och duken var alltid självklar och fysiskt frustande. Ja, och så den där hesa rösten som kunde få vilken fogde som helst att foga sig.

Samtidigt bubblade Sven Wollters scenpersona av värme och humanism. Att kalla honom folkkär är nog inte att förhäva sig.

Det är lätt att börja helgonförklara nydöda storheter, det är på sätt och vis runans ärende, men när det gäller en ikon i branschen som Sven Wollter kan man inte överdriva. Han har liksom alltid funnits där bredvid, från den gamla fina tv-serien Raskens och fram till alldeles nyligen.

Och han hade verkligen en speciell kraftfull aura och framtoning. Han var ju inte bara en begåvad taskspelare, som Ingmar Bergman skulle ha sagt, han var lika mycket en övertygad socialist som inte bytte ideal i takt med att gagerna blev större.

Han var således en kramgo kommunist – som var en jäkel på att spela snut. Han har iklätt sig rollerna som två av våra mest ikoniska filmkommissarier – Lennart Kollberg i Mannen på taket och Bo Jarnebring i Mannen från Mallorca (båda filmerna, kanske de bästa svenska polisrullarna någonsin, var regisserade av en annan död mästare, Bo Widerberg) – och han gjorde det med en trovärdighet, humor och tyngd som ingen efterföljande, i den numera breda genren, har kommit i närheten av.

Sven Wollter har naturligtvis gjort så oerhört mycket mer, han jobbade ju ända in i kaklet (rollen som den råkommersielle Freddes slitna socialist-pappa i Solsidan var ju en oväntad höjdare) men för mig kommer han alltid vara den där lite skrynkliga, ironiska och härliga folkhemssymbolen som sitter i polisbilen och smuttar på surt snutkaffe.