Georg Riedel hade inte bara en stor karriär som musiker, han hade två. Den första, som jazzbasist, var bättre än de flesta. Den andra, som tonsättare, var fullständigt unik: central och samtidigt egensinnig, superbred och samtidigt djupt personlig.
När han som 20-åring tog plats på den då mycket vitala stockholmska jazzscenen fick han jobb med giganten Lasse Gullin: det är Riedels gummitunga och kattmjuka bas – han låter alltid så lugn! – vi hör i milstolpen “Danny’s dream” (1954), inklusive ett sällsynt bassolo över fräsande visptrumma. Monica Zetterlunds “Sakta vi gå genom stan” (1961) blev en långlivad monsterhit i svalt explosivt arrangemang av Georg Riedel – i Quincy Jones-stil: sprött och lätt av flöjt och sordintrumpeter, en vild energi i hippa tyglar. Och det är Riedels bas som hörs (en hel del dessutom) på Jan Johanssons platta “Jazz på svenska”, det största popfenomenet i svensk jazz.
Men det är som tonsättare Georg Riedel gjort outplånligt avtryck i kulturarvet. På ett väldigt sjuttiotals-typiskt sätt tog han den djupa musikaliteten, den obekymrade komplexiteten, med sig från jazzen och gick helt andra vägar: till en barnmusik med så enastående sammansmältning av allvar och lekfullhet att den blivit nationalskatt.
Idas sommarvisa. Alfons Åberg-signaturen (där kan man tala om obekymrad komplexitet!).
När Latin Kings 1993 med sin första singel skulle signalera att de kom med något helt nytt var det Riedels musik från Emil i Lönneberga som bröderna Salazar mixade in i beatet: hiphop från den svenska betongen.
Georg Riedels musik är en levande, sjungande länk mellan generationer, åldrar och erfarenheter. Unikt och helt storartat. “Ring hovet! Kungen borde kommentera!”, säger vi på redaktionens morgonmöte utan ironi. Är det något som förenar dagens Sverige, på ett helt odiskutabelt sätt och med djupt positiv laddning, tror jag att det är Idas sommarvisa.