Chilensk feel-good. Inte vardagsmat på svensk bio, precis. Men Sebastián Lelios drama om 58-åriga Gloria och hennes knepiga relation till enpensionerad man, kommer nog ändå inte orsaka svallvågor i SF Bios budgetbalans. Med tanke på hur ofta vi kritiker klagar på att den udda filmen sällan får ta plats på repertoaren, önskar jag att jag kunde säga att det är synd.

Men. Ja. Njä.

Jo. Det börjar bra. Huvudpersonen Gloria må se ut som Dustin Hoffman i Tootsie-drag  men skådespelerskan Paulina Garcia (och manus) gör henne till en kvinna med en smittande och gåtfull personlighet. Alltså inte Mata Hari-gåtfull utan bokstavligen. Presentationen är sparsmakad, informationen pytsas ut efter hand. Hon hänger inte bara på mogen dans, hon är mamma, farmor, mormor, skild, har ett jolmigt ex, och en dotter som är gravid med en svensk bergsklättrare – och en kväll möter hon Rodolfo. Han äger en nöjespark men är själv rätt trist.

Gloria håller tydligen inte med mig om den bedömningen, hon faller så hårt man nu kan göra om man är en luttrad panter, men Rodolfo har svårt att släppa sin förra fru och sina två vuxna men extremt behövande döttrar.

Det handlar om att skapa om sig själv, att kliva ur ramen. Medelst bungyjump, skratt-terapi, sex och partajande försöker Gloria ta sig ut ur normen kvinna i övre medelåldern, lyckas ganska väl, men precis som filmen tyngs hon ner av relationen med den deprimerade Rodolfo.

Just när vi trodde att vi blivit av med honom kommer han kravlande igen och samma konflikt vevas en gång till, och sedan för säkerhets skull ytterligare en gång. Den första dryga timmens väl avvägda mix av dråpligheter och kännbart allvar går över i ett repetitivt malande av ett i mina ögon från början helt kemibefriat förhållande.

När Gloria på slutet låter den ansvars- och allvarstyngda mannen smaka på sin egen paintball har hon befriat sig. Hon behöver ingen man för att må bra, lyder den kanske inte helt subtila sentensen. Hon går och dansar. Livet tar fart igen. Medan vi snopet konstaterar att den här segdragna trippen bara tog oss tillbaka till ruta ett. Det kanske är en poäng i sig, men i så fall är den rätt dyrköpt.

Nåväl. Det ska sägas att ”Gloria” jobbar in en tämligen öde suggenre (som nu dock håller på att fyllas): Livet sett ur en äldre kvinnas perspektiv. Det är bra och rent utbudsmässigt upplyftande. Tyvärr är inte filmen det.

Håll på biopengen en vecka och lägg den istället på Stephen Frears drama ”Philomena” med en briljant Judi Dench i huvudrollen.