Min första kinesiskalärare, Mats, brukade säga att han blev förälskad i kinesiska språket när han förstod att det fanns en egen artikel för avhuggna huvuden. Alltså, om man ska tala om avhuggna huvuden kan man inte bara säga ”ett” avhugget huvud. På kinesiska finns en artikel för varje substantiv. Och artikeln har ofta en innebörd. En hund har till exempel snodd eller en flärp som artikel.
En dikt har huvud som artikel. En tidning yta. Jag minns inte artikeln för avhuggna huvuden, men det är säkert skål, klot, glob, stump, tapp eller något liknande. Det låter lite makabert av Mats, men om man läser Berättelser från träskmarken, eller Romansen om de tre kungadömena, så stöter man säkert på artikeln för avhuggna huvuden. Och det är inte svårt att förstå att man blir förälskad i kinesiska via Romansen om de tre kungadömena eller Berättelser från träskmarken. De är fantasyepos från 1300-talet, och allt Sagan om Ringen eller Game of Thrones kan göra kan de göra bättre. För den som gillar sånt.
För mig handlade det istället om Apkungen. Berättelsen om Apkungen heter bland annat Färden till Västern på svenska. Och den är översatt av Göran Malmqvist.
Böckerna Färden till västern, Berättelser från Träskmarkerna, Romansen om de tre kungadömena och Drömmar om röda gemak är ”De fyra stora” i kinesisk litteraturhistoria. De återföds ständigt i nya filmer och tv-serier, och inspirerar allt från mode och reklam till konst och politik. Och särskilt Apkungen och Resan till västern. Apkungen är en superhjälte som blandar nihilism, självständighet, självsvåldighet och respektlöshet. Och han är djupt älskad i Kina.
Jag läste Resan till västern på 1500-talskinesiska, med en stapplig ordagrann engelsk parallelltext. Efter ett tag behövs inte parallelltexten, för det händer ungefär samma saker. Apkungen försöker skydda den deppige Tangmunken så att han ska kunna hämta de buddhistiska sutrorna i Indien, men Tangmunken är för korkad, lyssnar inte på honom och blir lurad av en tjurdemon eller spindeldemon, som fångar honom för att äta upp honom. Och sen får Apkungen och de andra lärjungarna rädda honom. Det slutar med att Apkungen spottar hår och blod och kissar på någonting dyrt. Och sedan drar de vidare.
Göran Malmqvists översättning av Färden till Västern är så bra att det är lite svårt att förklara. När jag började läsa den tänkte jag att svenska och 1500-talskinesiska kanske bara passar väldigt bra ihop. För texten är så fartig och skoj. Precis som originalet. Så är det såklart inte. Det finns gott om dåliga översättningar från kinesiska också. Och jag har försökt översätta själv. Det värsta brukar vara de texter som försöker var ”trogna originalet”. En ordagrann översättning kan bara bli stapplig och fel.
Därför är det så fantastiskt att svenskan är ett av de utvalda språk där man kan läsa Färden till Västern på gammal kinesiska. Fast på svenska. Göran Malmqvist måste nästan ha internaliserat Apkungen för att sedan tala fritt ur hjärtat om honom. Och det är jag så himla tacksam och glad för.