”Ser ut som ett datorspel” brukar användas för att beskriva filmer som ”Guardians of the Galaxy” på ett negativt sätt. Ofta av folk som är för gamla för att ha spelat interaktiva rymdoperor som ”Mass effect” eller ”Star Wars: Knights of the old republic”.

Och ”Guardians of the galaxy” ser verkligen ut som ett kosmiskt datorspel, och känns på många sätt som ett återbesök i en värld av oförutsägbara äventyr.

Problemet är ju att jag inte får spela själv, och att jag inte bryr mig överdrivet mycket om den här nya OBS-klassen som snubblar runt mellan banditer och blodtörstiga rymdsamurajer för att rädda universum.

Marvels universum expanderar och har nu nått yttre rymden. Jorden är bara med under en kort flashback i inledningen, när en ung Peter Quill blir bortrövad av utomjordiska pirater. Vi träffar honom som vuxen pilot (en deffad Chris Pratt), en fingerfärdig rackare som av slumpen tussas ihop med ett gäng knasiga utomjordingar.

Bodybuildern Drax (som tänker högt för ofta), det levande trädet Groot (som bara kan säga ”jag är Groot”), tvättbjörnen Rocket (där Bradley Coopers röstskådespel och timing räddar filmen från att bli för gullig många gånger). 

Och Gamora (Zoe Zaldana), den adopterade dottern av Thanos – universums ondaste härskare med universums bredaste käkparti.

Den serietidningsbaserade blockbusterupplevelsen har blivit ungefär som att titta på fotbolls-VM. Varje ny installation har ett gäng charmiga underdogs som måste hitta en ”magisk boll” före de onda. Vi slipper dessutom vänta fyra år innan samma procedur upprepas igen. Det är inte nödvändigtvis dåligt under de varmaste sommarmånaderna när hjärnan tar semester.

Och även om ”Guardians of the Galaxy” är ihålig har den samma fantasifulla visioner om galaxer långt borta som ”Star Wars” en gång hade.  

Men jag saknar mitt xbox.