Det gamla nydemokratiska slagordet ”verklighetens folk” har kommit i rejäl svang igen, och jag lovar att det ska få ligga i karantän ett tag igen efter detta, men om det är någon som kvalar in som talesperson för denna retoriskt definierade etnicitet, så är det Maria Blom.

Teater- och filmregissörens största succé ”Masjävlar” välte kåtorna, sålde nästan 800 000 biobiljetter, vilket pre-”Hundraåringen” var rekordartade siffror.

Sämre har det gått när Maria Blom har lämnat myllan för att göra film om förortsungdom (”Fishy”) eller flygvärdinnor (”Nina Frisk”).

Nu är hon tillbaka i Dalarna där undersköterskan och tvåbarnsmamman Disa har blivit lämnad av sin man, hunsas på jobbet och har en knepig relation till mamma.

Ett alienationsdrama light, skulle man kunna säga.

Det dråpligaste replikskiftet har ni kanske redan sett i trailern. Ur minnet:

– Har du varit gift fyra gånger?!

– Ja, jag tror på kärleken

Svaret levereras med perfekt timing av Johan Holmbergs multipelt frånskilde Kent, en godmodig mas som hjälper Disa att se på livet ur ett nytt perspektiv.

Och visst är Kent en charmigt vinnande roll, men i längden lite väl publikfriande. Irriterande. Nästan lika mycket så som den aggressivt käcka väninnan Wenche som är gravt överspelad. Eller snarare är det kanske rollkaraktären som är överskriven, medvetet såklart – men ändå påfrestande.

”Hallåhallå” bjuder med andra ord bitvis på ett flåsigt tilltal som ligger farligt nära den ibland svårskönjda gränsen till farsen, men Maria Blom har ju trots allt den goda smaken, och förmågan, att jorda sina berättelser.

Bakom alla karikatyrer och tokroligheter finns en tydlig förankring i kämpig tillvaro med ensamhet, livspussel och längtan efter något mer. Vi är inte bortskämda med att se livet ur en ensamstående undersköterskas synvinkel. Jag tror på Maria Sids återhållet tecknade Disa. Det räcker långt.

Bäst är det lilla knögliga dramat i dramat, mellan Disa och den missunnsamma mamman, effektfullt framförd av en stram Gunilla Nyroos.

Dessutom får vi som har tjötat om bristen på dialekter i svensk film vad vi tål.