Festivalens huvudtema Apokalypsen är väl inte helt purfärskt. Det har talats länge om dystopins återfödelse i filmmediet, inte minst här hemma där vi förra året hade hela tre filmer på temat Sveriges kollaps. Men det tar tid att sätta ihop den logistiska mardröm som en stor filmfestival är, så man kanske får köpa att Göteborgs anrika filmfest ligger minst ett år efter.
Kan därför tänka mig att festivalledningen gnuggade händerna när FN:s klimatpanel i oktober i princip sa att det är kört, att det är försent att reparera den skada som miljön lidit – vilket ju gav ny aktualitet åt undergången.
Dessutom är det ett eggande tema för alla oss som tycker att en filmisk apokalyps alltid är föredra framför ett lyckligt slut. Eller som det (nästan) står i Bibeln:
Tänk på domedagen så att du helgar den.
Det gör festivalen genom att erbjuda en titt på filmatiseringen av Harry Martinsons rymdepos Aniara liggandes i specialbyggda sarkofager, vilket ska ge klaustrofobisk spänning. En gimmick såklart, men det låter onekligen värt ett besök. Antalet egyptiska likkistor är starkt begränsat så det är först till sarkofag som gäller.
Filmen i sig är något så ovanligt som en svensk lågbudget-sci-fi, där interiörerna på rymdskeppet (som ska föra svenskar till en koloni på mars) är plåtade på en Ålandsbåt.
Norska Jordbävningen, som kittlar med en story om Oslo under och efter den stora naturkatastrofen, lär få nordens alla preppers att börja famla efter konservburkarna.
I den tyska postapokalypsen, med den språkligt veliga titeln Endzeit – ever after, är det zombier som gör tillvaron sur för huvudrollerna. Filmer med stapplande odöda brukar sällan vara något att hänga i filmgranen men denna odyssé genom zombieland sägs ha en färsk blick på genren. Regi av svenska Carolina Hellsgård.
Annat sevärt:
High life. Den franska festivalfavoriten Claire Denis (White material) brukar skapa jordnära dramer men här ger sig även hon ut i rymden. Så vitt jag vet dyker det inte upp några aliens, Denis fokus ligger istället, som alltid, på distansen mellan människor och knepiga relationer. Så även i High life som handlar om en pappa (Robert Pattinson) och hans dotter som är isolerade på ett rymdskepp.
Far och dotter handlar det om även i Lucky One, av Mia Engberg. Det var ju ett tag sedan vi hörde något från Engberg, som senaste gav oss den punkpoetiska Belleville baby (2013) – ett febrigt dokudrama om Engbergs första stora kärlek, en kriminell fransman vid namn Vincent. Det här ska ses som en fiktiv fortsättning om samme man som vid sidan av sin brutala vardag måste ta hand om sin avkomma. Engberg tävlar i den stora nordiska tävlingen som ger vinnaren en miljon kronor.
Koko-di, koko-da av Johannes ”Jätten” Nyholm kämpar också om nämnda storkova i en film som enligt regissören själv är en summering av alla förhållanden han haft. Han utlovar också förnedrande slapstick. Ser verkligen fram mot denna.
Kanadensisk film brukar vara en dynamisk mix av det direkta amerikanska filmspråket och det mer återhållet europeiska, men de dyker sällan upp på svensk biograf. Alltså läge att ge Giant little ones – ett komma-ut-drama i high schoolmiljö en chans. I rollerna som huvudrollens föräldrar ser vi Maria Bello och Kyle ”Agent Cooper” McLachlan.
Alltid magnetiske och välspelande Mads Mikkelsen är hedersgäst och föräras ett litet retrospektiv där man med fördel kan passa på att se Susanne Biers relationsdrama Älskar dig för evigt på biograf. Jag gav den en av mina sällsynta femmor i betyg i SVT:s Filmkrönikan, när filmen gick upp 2002. Ska bli intressant att se om den håller än. Tidens tand kan ju vara obeveklig.
Sektionen Nordisk komedi inleds av Tuva Novotnys filmatisering av Fredrik Backmans Britt-Marie var här, som tyvärr lider av ett för komedier svårartat problem: den är inte rolig. Jag hoppas mer på finska Iron sky the coming race, en fortsättning på den galna Iron sky där det visade sig att nazisterna efter förlusten i andra världskriget har gömt sig på månens baksida, för att plötsligt bestämma sig för att invadera jorden.