Den som sett Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (1987), med en tålmodig Bruno Ganz som tjuvlyssnande ängel i ett svartvitt Berlin, glömmer det inte. Den poetiska dialogen är skriven av österrikiska Peter Handke: en text helt orädd för det sårbara allvaret. Det är nog detta allvar som kan få somliga att benämna den självhögtidligt pekoral. Samma täta stil finns i Peter Handkes 80-talsromaner som var så betydelsefulla under samma decennium i Sverige.
Översatta av Margareta Holmqvist (med vana att översätta Nobelpristagare som Heinrich Böll, Nelly Sachs, Elfriede Jelinek), med vackra lakoniska titlar och omslag av Gunnar Falk inkarnerade de en hållning till litteraturen som var full av förtröstan till dess betydelse.
”Långsam hemkomst” (1981), ”Frånvaron” (1989) och den nästan aforistiska ”Tankar om tröttheten” (1991), en fin bok att träffa författaren Peter Handke i när han berättar om dåliga och bra tröttheter, trötthet att frukta, känna skuld över, tvingas arbeta i.
Och ”Barnberättelse” (1984) om en man som blivit lämnad av sin hustru och lever ensam med sitt barn. Här finns skolgårdar, köksemalj, grälscener och landskap som återspeglar en minutiös följd själslig utveckling. Att Karl-Ove Knausgård säger sig ha haft Handke i inspirationshyllan när han påbörjade sin autofiktiva Min Kamp, förstår den som försjunker i berättelsen om barnet och mannen i världen, även om Handkes prosa har en kyligare ton, ett djupare främlingskap.
Efter detta slutade jag läsa Peter Handke, vars romaner blev tjockare och politiska omdöme frånstötande i ett Europa som gick sönder i Balkankriget på 90-talet. Det var en sorg som kändes värre än att växa ifrån ett författarskap som få talade om längre. Jag var i sällskap med många övertygad om att Handke skulle vara omöjlig att prisa av en akademi med känsla för ordets makt just här och nu, i en tid då historierevisionism, faktaförakt och nationalism förgiftar Europa på nytt.
Författaren Olga Tokarczuk är, bortom personan som stridbar människorättsaktivist som påtvingats henne av polska högernationalister, en närmast postmodern berättare. Hon smälter ihop fragment med pastisch i en stil med både realistisk myndighet och estetiskt dressyrkonst.
När hon prisades för bragdeposet ”Jakobsböckerna” (2015), översatt av Jan-Henrik Swahn som burit hennes författarskap på svenska sedan början av 2000-talet, sade hon i direktsänd tv att Polen måste ställa sig ansikte mot ansikte med sin historia och sluta blunda för förbrytelser som judeutrotningen, och blev på ett ögonblick kontroversiell och hotad.
Hennes verk fungerar indirekt som källforskning av jord, blod och gränser idet europeiska minnet. Historien inte som heroisk monolit, utan en fortgående undersökning av människors liv i maktens skugga, där det bortträngda tränger fram i ljuset. Hemsökelse med svart humor.
Gränser, inre och yttre, går igen i essäsamlingar som ”Björnens ögonblick” (2014), en roman om ett brott som ”Styr din plog över de dödas ben” (2010) och genombrottsromanen ”Daghus, natthus” (2005) – en roman byggd av fragment och drömlogik, en suggestiv berättelse om hemorten i sydvästra Polen.
Strategiskt var det säkert beslutet att tilldela 2018 års reserverade pris Olga Tokarczuk som möjliggjorde att årets pris kunde tilldelas Handke. Vi befinner oss i den oundvikliga situationen att vi nu läser och pratar om två författarskap på en gång – och pratar om den enas person vars politiska skamlighet indirekt ursäktas av priset, och den andras litteratur och utsatthet för antidemokratiska krafter kanske skyddas av samma pris – för sådan blir effekten.
Något att se fram emot att få läsa är författarnas Nobelföreläsningar i december. Två minst sagt laddade samtidskommentarer.