”Nu ska ni få lära känna Gud i de fördömdas land” säger en maskerad kartellsoldat strax innan hans partner tänder eld på en ung pojkes kön, i samma rum som två pojkar spelar Nintendo Wii.

”Vad har den här gjort?” frågar en liten kille som sitter i soffan och ser på. ”Vem vet?” säger hans kompis och tar ett bloss från pipan. 

I en liten stad i knarkkrigets Mexiko försöker knappt vuxne Heli klara livspusslet med sin familj, en kass varmvattenberedare och kneget på fabriken.

Men i samband med en polisiär kraftuppvisning där beslaget knark blir majbrasa knycker Helis 12-åriga lillasyster Estela och hennes 17-årige pojkvän Beto – som är aspirerande polis i en fascistoid kår – ett paket kokain. Kartellen får nys om drogerna, förklär sig till poliser och kidnappar ungdomarna.

Estela är försvunnen och Heli söker lönlöst hjälp av polisen som förstås är korrumperad. Dessutom försöker en av dem ligga med honom.

Amat Escalante låter den gränslösa attityden till både våld och sex bubbla under ytan i alla relationer. De mest extrema övergreppen utförs av kartellen men de märks av i mer subtila former mellan bror och syster, pojk- och flickvän. Det är som om urgamla moraliska tabun håller på att tappa sin betydelse också bortom den ultravåldsamma subkulturer för kriminella.

”Heli” blir aldrig någon nagelbitare eftersom allt hopp om räddning stampas sönder redan i inledningen när en livlös kropp med byxorna neddragna kastas ut för att hängas över en gångbro. Och även om det är nattsvart är verkligheten nästan värre (läs Roberto Savianos ”Zero Zero Zero” om den globala kokainhandeln så förstår du vad jag menar).

Escalante har konstruerat en värld med samma obehagliga realism som i Youtube-videos av ISIS avrättningar. På många sätt är den sannare än en dokumentär har möjlighet att vara. Regissören visar hur det systematiska våldet inte bara sliter samman landets ekonomi och korrumperar institutioner utan hur det till slut ruinerar kärleksrelationer.

Escalante låter brutaliteterna utspela sig i periferin. Vi får knappt se urban bebyggelse bortom stora ökenlandskap där de enda ljuden kommer från vinden och frustande motorer. ”Heli” är som en postapokalyptisk film i nutid. Inte om civilisationens spillror i eftermälet av smitta, atombomb eller zombieattack – utan efter det att grundläggande medmänsklighet tappat sitt faktiska värde.