I snart ett år har det planerats. Hemlighetsmakeri är en kentsk specialitet, men batterist Markus Mustonen och de andra hade nog gärna berättat om konserterna tidigare. Om att ett av rikets största band i historien möts på estraden ännu en gång.

Tre kvällar i mars nästa år, i samma arena där avskedsturnén hade final 2016, väntar. Men Joakim Berg och de andra vägrar kalla det återförening. Någon ny musik skall inte spelas in. Ingen turne väntar. Inte ens ett jubileum ska firas (den 15 mars 2025 är det trettio år sedan gruppen släppte sin första fullängdare).

Istället ska det konserteras för att fira de fyras historia och vänskap. Och, gissar jag, för att de, på riktigt, saknat att spela ihop. Martin Sköld och de andra är ju fortfarande vänner till skillnad från många av deras kollegor. Sami Sirviö och hans vänner har mötts genom åren och fortsatt i musiken på olika vis.

Men räcker sådana tankegångar för de inbitna entusiasterna som slöt upp till bandbegravningen för åtta år sedan? De som helst ser sina hjältar ligga still i kistan? Som de vänner av princip och integritet de är. Läser vi avslutningen på det avskedsbrev gruppen författade inför sin sista turné så står det ”Vi 4 kommer att vara kent. Då som nu för alltid” vilket möjligen öppnar upp för att tända ledskärmarna på nytt?

Medan jag själv funderar över avsked och återkomst i rockhistorien knackar mina barn dörren. Alla tre har hittat till Kent utan minsta hjälp från sin far som gjort filmer, serie och intervjuer med gruppen.

Och folk har knappast slutat lyssna till de klassiker de hann med att skapa under tiden ihop. Vissa kanske stannar hemma och omfamnar ett minne. Vi andra ses i mars.