Den handlar om livet just nu i en liten by på mexikanska landsbygden i ett våldsamt och stenhårt patriarkalt land – ett av världens farligaste för kvinnor att leva i – och samtidigt är det som om en förhistorisk värld råder. Som BBC:s påkostade tv-serier om dinosauriernas tid, som följde kampen för överlevnad under det återkommande mantrat: ”Deras liv blir kort och brutalt.”
I den fiktiva byn La Matosa hittas liket efter den avskydda och fruktade gestalten Häxan, central i det utsatta samhället som styrs av vidskepelse, våld och fattigdom. Häxans liv, samt huset hen växte upp i och blev kvar i, som en blinkning till Norman Bates i Hitchcocks ”Psycho”, blir en gobeläng som Melchor broderar ett bykollektiv på, med avstickare i tid, rum och drömmar, och avgrundslika undertexter där textens stygn fastnar i mörker.
Här finns i princip bara olycka och undergång fram till döden. Och flickor råkar värst ut, män köper, överger, misshandlar dem, och mödrar i flera generationer som anpassat sig till männens villkor straffar varje svaghet, varje tecken på egen vilja.
Drömmar om kärlek och flykt lever i korta ögonblick men när de oäkta barnen skriker, drogerna tar över dygnen och flickorna tas ur skolan för att agera mammor, kvävs de i det laglösa rike som liknar en stiliserad westernupptakt. Men männen som kommer i bilar utifrån betyder bara nya problem.
Det är en svindlande, manisk text som självklart skriver in sig i en latinamerikansk tradition med namn som Gabriel Garcia Márquez och Roberto Bolano, för den smutsiga realismen blandad med övernaturlig verklighet – men stilens tryckkokade raseri finns också hos Thomas Bernhard, som Melchor hänvisat till i en intervju.
Mexiko är ett av världens dödligaste länder också för journalister – och det är logiskt att Malchor skrivit en roman, inte ett reportage. Det hon skriver om – korruption, övergrepp, drogkarteller och spårlöst försvunna – är verklighet i ett land där ansvariga makthavare kan pekas ut – men hon har vunnit mer än säkerhet genom att göra litteratur av det – en annan sorts sanning.
Orkansäsongen syftar mest på ett inre klimat, om gränsen för vad en människa uthärdar. Stormen som hamrar sönder tillvaron för de här vingklippta romangestalterna. Människor som byter hamn, kön och historia, på en gång gestalter ur en uråldrig mytologi och plågade i samtiden.
Också språket är utstuderat avtvättat, grovt, jargongigt. Det spelar ingen roll vad man säger för förändring är inte möjlig, nej betyder ingenting, eller så betyder det fara.
Melchor använder också en intrikat kronologi, där berättelsen cirkulärt återvänder till sina tidigare faser, och ökar känslan av ödesbundenhet. Hon skriver hårt, i ett maskulint förakt för allt kvinnligt, allt som gör motstånd mot att slås ner, penetreras, användas, förbrukas. Det är en värld full av barn, men inga barndomar.
Man läser som på tå, med garden uppe, full av sorg, och beundran.