Vad skulle du göra om du fick veta att livet snart tar slut? Somliga skulle säkert ägna sig åt botgöring, klä sig i säck och aska och ångra det ogjorda, andra supa sig till glömska, eller överbeskydda sina barn, ta kontakt med det förflutna, springa till skogs.

Allt detta gör de nio huvudpersonerna i Karl Ove Knausgårds nya 666-sidiga roman Morgonstjärnan (översatt av Staffan Söderblom) en återkomst till berättandet och fiktionen – 10 år efter att sjätte delen av Min kamp gavs ut.

Fiktion istället för autofiktion alltså, en kör av röster istället för det ensamma jagets självbiografi. Morgonstjärnan leker med flera genrer, skrämmande och underhållande och ändå igenkännligt knausgårdskt i tonträff och fokus.

Några glödheta dagar i augusti, sommarlovets sista dagar, stiger en okänd jättestjärna upp på himlen, den har både bibliska och förhistoriska dimensioner. Jorden darrar under dess sken: djur beter sig konstigt, människor ser i syne, död och liv får en flytande gräns.

Stjärnan som ett varsel om undergång. Stephen Kings universum anas i skuggorna, både för den krypande skräcken, men också för förmågan att sublimt skildra livet som summan av vardagliga ögonblick.

Här ekar också Tove Janssons Kometen kommer och Pappan och havet som inleds med orden: ”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.”

I Knausgårds augusti är det som om själva mänskligheten i det skarpa ljuset känner sig onödiga. Och där mening saknas, och apokalypsen tycks närma sig, blir människor ofta farliga. Morgonstjärnan är en roman om en riskabel tid.

Trots att Knausgård är sparsam med samtidsrekvisita är det nordiska medelklasslivets åtbörder, retorik och vanor exakt fångade. Berättelsen är skickligt tidlös, nästan ingenting av yttervärldens stora politiska händelser når in, allt berättas tätt i första person. Vardagsbestyr, arbetsdagar och äktenskapskonflikter  blandas med fantasier om att allt skulle kunna vara helt annorlunda.

Eller kanske redan är det, i ett parallelliv som pågår under radarn, bakom våra medvetanden, i naturens mörker? Knausgård lägger in sin patenterade essäväxel sist i romanen, i en diskussion om det gudomligas plats, om ont och gott och det verkligas innebörd.

Det allvaret kontrasteras mot de romangestalter som beställer in en öl till, lever som vanligt – och lämnar åt läsaren att härbärgera rädslan inför katastrofen.

Den stora ensamheten i romanen fälls ut i den som läser – och skapar en paradoxal närhet.

Flera av porträtten är svåra att glömma – och två delar skall följa. Jag är tacksam för det, eftersom många katastrofer annars skulle lämnas  oavslutade – måhända estetiskt effektfullt, men etiskt plågsamt. För detta är en roman om mörk skuld, och de största försummelserna handlar om vuxnas relation till barn, om död och tid.

Vår samtid blottad, där morgonstjärnan – det är för frestande  – också förstås kunde kallas corona. Så vilka är vi när vi fångas i en ny iskall stjärnas ljus, vad har vi att bevara och försvara?

Hör Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles recension av Karl Ove Knausgårds nya romar Morgonstjärnan i klippet.