En dokumentär om bin, kan det vara nåt?

Att binas överlevnad är en förutsättning för stora delar av jordens liv och växtlighet står klart. Men i delar av Kina har bina totalt slagits ut av besprutningsmedel och svärmar av så kallade mördarbin skrämmer människor i Nordamerika.

I ”Inte bara honung” tar sig den schweiziske dokumentärfilmaren Markus Imhoof an uppgiften att reda ut vad den utbredda bi-döden beror på.

Från första sekund, då suggestivt ljudsatta, extrema närbilder på bin inuti en kupa som göder fram en bidrottning, visar hur hon kläcks ur en kokong av bivaxkaka, och till de sista märkvärdigt vemodiga minuterna, där kinesiska fruktodlare får pollinera blommorna för hand med penslar eftersom alla bin är döda, är ”Inte bara honung” en visuellt fullödig och produktionsmässigt professionell film.

Har man det minsta lilla intresse för de små surrande krypen, slukar filmen intresset fullt ut i en och en halv timme.

Kommer filmen fram till vad bidöden beror på?

Nej, den levererar inga raka svar, men ställer i gengäld intressanta frågor och väcker tankar på flera plan om vad industriella, kommersiella, ja, kapitalistiska drivkrafter gör med bina, med naturen, och kanske med mänskligheten.

En åldrad biodlare i Europa odlar bin på traditionellt sätt och klättrar på stegar i ett bildskönt schweiziskt alplandskap. Men problem med sjukdomar och parasiter gör ändå att bina slås ut.

På andra sidan jordklotet satsar en biodlare i Kalifornien på tillväxt och storskalighet till varje pris. För att maximera produktionen flyttar han bina på lastbilsflak tvärs över kontinenten och följer säsongerna i Nordamerika i nektarns spår, från gigantiska mandelträdgårdar i väst till honungsfabriker österöver och sen tillbaks igen.

Han strävar, som han själv säger, efter ”fullständigt globalt herravälde”. Men han yttrar orden med en glimt av något tvetydigt i blicken – för stressen, sjukdomarna och kemikalierna försvagar också hans bin.

Och sorgen går inte att ta miste på, den handlar inte bara om pengar.

Vackert filmade, ja visst, men på gränsen till obehagligt närgångna bilder av alien-lika bin bland gigantiska skimrande vaxkaksceller flimrar på duken.

För den eventuellt insektsovana i filmpubliken, som jag själv, ger filmen utvecklingsmöjligheter. Fascinationen växer inför de välordnade och sofistikerade bisamhällena.

Men ”Inte bara honung” erbjuder också biodlarnas ömsinthet för en bikupa och blicken på den surrande svärmen som en ömtålig superorganism av värdefulla individer, oumbärliga delar av en helhet.

Resultaten av de svårigheter som de allt bräckligare bisamhällena tvingas utstå i massproduktionens tjänst, som de till slut inte klarar, ger en otippat sorgsen filmupplevelse.

Det är bra jobbat av Markus Imhoof, att både väcka engagemang för en viktig miljöfråga och samtidigt framkalla känslan av sorg och ömhet för en svärm insekter. Sorg över att delarna av en komplex organism, bikupan, tvingas dö försvagade och isolerade från varandra, medan arten dör ut, för kortsiktig, ekonomisk vinnings skull.

Vackert och viktigt.