Karl Ove Knausgårds nya roman rymmer de stora frågorna, men som vanligt är de gömda i de vardagsnära scener som blivit hans signum. ”Vargarna från Evighetens skog” är uppföljaren till fjolårets hyllade ”Morgonstjärnan”, och utforskar livets gränser.
– Morgonstjärnan handlar om döden, medan den här handlar om livet. Livets uppkomst, vad som är liv och livets oändlighet, säger Karl Ove Knausgård.
Boken följer två huvudpersoner. I första delen möter vi Syvert som 1986 kommer hem till sin mor och lillebror efter att gjort värnplikten. I en flyttkartong upptäcker han kärleksbrev till hans döda far, skrivna på ryska från en kvinna i Sovjet.
I den andra delen – som utspelas i nutid – möter vi Alevtina, en rysk biolog intresserad av livets uppkomst, evolution och skogen som en levande organism.
– Boken handlar mycket om relationer, de här två har ju en relation, säger Karl Ove Knasugård.
– Men det handlar också om andra typer av relationer: Om träd, skog, natur, djur. På atomplanet finns det en teori om att de minsta partiklarna inte finns – det syns bara i relation till andra. Det är en vacker tanke. Det är kanske så med människor också, vi blir bara synliga i relationerna?
Återuppväcka de döda
I Morgonstjärnan fanns en essä om döden, här finns liknande text som handlar om en rysk tanketradition om att övervinna åldrandet och döden. En av anledningarna till att Karl Ove Knausgård ville att delar av boken skulle utspela sig i Ryssland var att han stötte på den ryske 1800-tals tänkaren N. F. Fjodorov som ansåg det som vår moraliska plikt att med hjälp av vetenskapen utplåna döden och väcka alla som någonsin levt till liv.
– När jag först stötte på tanken tänkte jag ju att det var helt sjukt, att han var galen. Men ju mer jag vande mig vi tanken och läste modern forskning, så insåg jag att det inte är så långt borta. Nu kan vi i princip klona våra förfäder eller i alla fall skapa en kopia av dem, säger Karl Ove Knausgård.
När jag läste boken tänkte jag på inledningsmeningen till Min kamp ”För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan”. Det känns inte så enkelt längre efter att ha läst den här romanen?
– Ha ha, det har jag inte tänkt på. Men det är sant, det är det boken handlar om. Att lösa upp gränserna vi har för vilka vi är. Och döden är den kraftigaste gränsen. Och den här boken handlar om att den gränsen kanske kan flyttas fram, kanske kan överskridas. Det tycker jag är intressant och otäckt, säger Karl Ove Knausgård.
Mot kulturbojkott av Ryssland
Boken skrevs klart långt före att Ryssland invaderade Ukraina, men i samband med utgivningen har många lyft frågan om en kulturbojkott av Ryssland.
– Jag har fått frågan av en kollega – han vill kanske stoppa utgivningen av sina böcker i Ryssland. Men det vill verkligen inte jag. Det är en stor skillnad på stat och folk. Litteratur skrivs inte av stater och läses inte av stater. Den skrivs av människor, säger Karl Ove Knausgård.
– Jag förstår så klart att man kan bojkotta artister som försvarar Putin och kriget. Det har jag inga problem med, men en generell kulturbojkott är jag emot. Den hjälper ingenting. Litteraturen är motsatsen till totalitarism.
