Djävulen har inte horn. Djävulen har vita tänder och blädderblock och håller i en obligatorisk CV-kurs med kroniskt sjuka arbetslösa. Djävulen är den lydiga arbetsförmedlaren som delar ut sanktioner till den som fyllt i en blankett fel. Djävulen bor i den inspelade rösten som meddelar att ”det är många som ringer just nu, vi besvarar ditt samtal så fort som möjligt”. Djävulen finns överallt i det samhällssystem som inte bara föraktar svaghet och omsorg, utan också straffar det för öppen ridå.

Nya Ken Loach-filmen ”Jag, Daniel Blake” är en vandring i ”New Public Managments” olika helveteskretsar. Från timslånga telefonköer till förnedrande möten på arbetsförmedlingen och till sist en uppgivenhet som leder till ren fattigdom och hunger.

Ken Loach är ömsom en megafon och ett plakat, dessutom är han en finkalibrerad människoskildrare. I ”Jag, Daniel Blake” får människorna stråla, trots regngrå kuliss och kostym. Samtidigt vet han vilka knappar han ska trycka på för att dra igång engagemang och patos hos publiken. Den tydliga maktkonflikten som gör motståndet brinnande och självklart i tidigare Loach-filmer som ”Bröd och rosor” och ”It's a free world”, blir här mycket luddigare och mer lömsk. Att stå upp mot en flegmatisk och paragrafryttande arbetsförmedlare visar sig vara nära på omöjligt, och det motstånd som vanmäktiga snickaren Daniel Blake ändå lyckas bjuda, ger inga positiva resultat, förutom känsla av bibehållet människovärde.

Ståupp-komikern Dave Johns är ett djärvt val till huvudrollen, och perfekt. Lugn, vänlig med en komiska tajming som bidrar till filmens lätt lakoniska ton. I symbiotiskt förhållande till Ken Loach's berättande sätter han fingret på inte bara systemets mörker, utan även dess absurda sida. Hans vänskap med den fattiga ensamstående morsan Katie (enkelt och självklart gestaltad av Hayley Squires) är oväntad och sympatisk. Det är i deras relation som ljuspunkten finns, de möts i utanförskapet och fattigdomen och reagerar med generositet och omtanke om varandra.

På några ställen tappar Ken Loach sin subtila känsla för filmens flyktiga konfliktlinjer, han gör exempelvis snickaren Daniel Blake totalt och parodiskt främmande för det datoriserade samhället, och tvingar in Katie i en förutsägbar och sliten kvinnoklyscha. När manuset skorrar är det bara att tacka den gedigna skådespelarinsatsen, Johns och Squires överlever faktiskt även dessa scener på grund av sin totala närvaro.

Det har gått några år nu av vittnesmål från människor som ramlat mellan stolarna, begravda under en blanketthög, utförsäkrade, fattiga och sjuka. Roland Paulsen skrev om det i sin bok ”Vi bara lyder” om svenska arbetsförmedlingen. Och jag minns när jag såg svenska ”Yarden” och franska ”Marknadens lag” förra året, att jag tänkte att nu har så många berättelser om detta seglat upp till det allmänna medvetandet att någonting måste hända! Men så snillrikt är det djävulska systemet, det halvprivatiserade och otransparenta som ogärna hittar lösningar men gärna sanktionerar, att det finns ingen som kan stå ansvarig.

Den politiska filmaren Ken Loach har gjort sitt allra bästa med ”Jag, Daniel Blake”. Men det räcker nog inte. Djävulen delar nöjt ut en till kölapp.