Det är Guldbaggegalan 2016, och på scenen förbyts programledaren Petra Medes lättsamma repertoar plötsligt till allvar.

– Han riskerade dödsstraff i sitt hemland efter att ha kritiserat landets religiösa styre: Ikväll är han här för att dela ut priset för bästa dokumentärfilm. Mina damer och herrar, en varm applåd till Roozbeh Janghorban!

Kvällens hedersgäst kliver ut på scenen iklädd kostym, går fram till talarpodiet och ler försiktigt:

– Det är en stor ära för mig att vara här. Låt oss i detta ögonblick ägna en tanke åt de filmskapare, journalister och författare som arbetar under hot om våld eller fängelse. Åt de som offrar sig själva för att yttrandefriheten och de mänskliga rättigheternas skull, säger han medan applåderna sköljer över honom.

En hopplös situation

Mycket har hänt sedan den regimkritiske filmaren slutgiltigt utvisades till Iran i februari 2015, då Kulturnyheterna träffade honom för första gången. Innan protesterna, namninsamlingarna och – slutligen – beskedet om att familjen får stanna, satt Roozbeh i en etta i Harads med en känsla av att ha försatt sin familj i en hopplös situation.

– När jag kom till Harads kände jag mig fullständigt vilsen. Bussen från Stockholm fortsatte längre och längre norrut. När den stannade tänkte jag: Nu är jag ingen, mitt i ingenstans, berättar Roozbeh medan han dukar fram kaffe och nötter i den lilla lägenheten.

Migrationsverket trodde inte på hans historia om hur han varit aktiv i en hemlig grupp filmare som producerade regimkritiska dokumentärer riktade mot Irans Ayatollah. Intyget från Reportrar utan gränser, dokumentären Holy Brainwashing på Youtube, artiklarna i statliga iranska medier där han kallades förrädare – inget tycktes hjälpa.

2012 fick familjen Janghorban avslag på sin asylansökan, i vad som blev början på en fyra år lång kamp för att häva beslutet och undkomma den iranska säkerhetspolisen som väntade i hemlandet.

– Jag kände mig fullständigt värdelös. I mina drömmar såg jag min hemstad Esfahan, på dagarna blev jag mer och mer deprimerad när jag tänkte på vad jag gjort mot min familj, säger Roozbeh Janghorban.

För att sysselsätta sig började Roozbeh dokumentera de olika livsödena han stötte på i Harads asylboende.

– Jag ville inte försvinna helt. Jag tänkte att jag genom att samla alla dessa livsöden skulle vi finnas kvar någonstans, vara en del av ett sammanhang, även om vi inte fick stanna i Sverige.

Ljus i mörkret

Vändningen kom när Roozbeh träffade Haradsbon Thorbjörn Enberg. Den 72-årige pensionären arbetade med en dokumentär om Harads historia i Edefors hembygdsförening, och hittade snart en frände i mannen som ihärdigt gick runt i byn med en filmkamera.

– Vi sågs på en musikträff i kyrkan, och började prata om filmteknik och min fars gamla bildarkiv. Roozbeh visade att han kan det här med filmredigering, så jag var inte sen med att be om hjälp, säger Thorbjörn Enberg.

Sedan några år tillbaka hade Torbjörn arbetat med att digitalisera sin pappas filmrullar från Harads gyllene era. Under 30- och 40-talet blomstrade byn, och var med sin fiskeindustri en grundbult i Norrbottens ekonomi. Med Roozbehs hjälp kunde han nu sammanställa en berättelse som annars riskerade att glömmas bort.

För Roozbeh, som arbetade på universitetet i Isfahans bildarkiv före flykten, blev arbetet en väg in i den nya tillvaron. I takt med att arbetet fortskred växte tanken fram till en egen film. En berättelse om saknad, minnen och nostalgi, men också om hur man kan hitta sin plats i ett nytt sammanhang genom att lära känna dess historia.

– Jag såg tusentals bilder av Harads genom årtiondena. Med tiden började byn förändras. Jag kunde se historien i alla byggnader: biograferna, butikerna, postkontoren. Det var som att jag blev rotad, som att jag skapade minnen och nostalgi där inga fanns.

– Och om det fungerade för mig, kanske det kan fungera för andra? För om det inte går att rota sig på nytt, måste du leva som en främling för resten av ditt liv, säger Roozbeh Janghorban.

Asyl i sista sekunden

Efter en granskning av Kulturnyheterna, och protester från Reportrar utan gränser, Internationella PEN och tusentals privatpersoner hävde migrationsverket sitt beslut. Strax före jul 2015 fick familjen Janghorban asyl.

– Det var helt underbart. Det knottrade sig över hela armarna, så många gånger vi hade pratat om detta. Fyra års kamp var äntligen över. Det var makalöst, säger Thorbjörn Enberg, som var en av de många Haradsbor som protesterat mot Migrationsverkets beslut genom åren.

Nu ska Roozbeh färdigställa sin film om flykten, om Harads, och hur en plats historia kan öppna dörren till en ny gemenskap. Genom att gjuta samman flyktingarnas berättelser med Thorbjörns historiska dokumentation hoppas han nu kunna hjälpa andra nyanlända att skapa nya rötter i Sverige.

– Jag vill visa de andra som flytt hit att det faktiskt går att skriva en ny berättelse om sitt liv, att vi alla är en del av den här platsens historia.

För hans egen del har arbetet med Thorbjörn, och det stora stöd han fått från byn under de senaste åren, gjort Roozbeh inte längre känner sig som en främling i sin egen berättelse.

– Om någon frågar var jag kommer från har jag ett svar igen. Jag kommer ursprungligen från Iran, men i Sverige kommer jag från Harads, säger Roozbeh Janghorban.