Precis som Jesus, Frodo, Harry Potter och de andra sagofigurerna lever Jupiter Jones ett grått och allehanda liv, innan en upplyst utböling kommer och upplyser henne om att hon är den utvalda, ämnad för stordåd.

Den utvalda. Stordåd.

Jo, det där med yttrandefrihet är ju ett ganska bra påfund, men måste verkligen all världens manusförfattare yttra sig på samma sätt hela tiden?

Ursäkta den trista retoriska frågan men man blir lite trött på alla dessa miljardkronorsäventyr som inte skapar annan spänning än den som uppstår när filmbolagsbossarna försöker stänga sina feta plånböcker.

Syskonen Lana och Andy Wachowski har vid det här laget vida övertrasserat det populärkulturella pluskonto de fick när de skapade ”Matrix”-trilogin och det lär inte fyllas på av den här slappa samplingen av ”Star Trek”, ”X-men”, ”Star Wars” – ja i princip alla de andra rymdsagorna.

Släng in lite ”Askungen” också. Och så ”Matrix” förstås.

Mila Kunis gör Jupiter Jones, som överraskande nog inte blir speciellt överraskad när hon får veta att hon ska få byta sitt jobb som toalettstäderska i Chicago mot att bli drottning över universum. Caine (Channing Tatum) som kommer för att hämta henne är snygg och stark, och har ju ett slags coola rymdskridskor som man kan flyga med, så det finns väl ingen anledning att ställa ytterligare frågor.

Scenerna där Jupiter faller hjälplöst från hög höjd för att i sista sekund, i patenterad Stålmannen-stil, undsättas av den luftskejtande Caine är för övrigt många. Väldigt många.

Men Caine ska framförallt rädda henne från de onda syskonen Abrasax, galaxens härskare, som skickar ut E.T-lika elakingar flankerade av ödlor från TV-serien ”V”, att förgöra henne.

Det enda som övertygar här är 3D-tekniken som är ovanligt effektfull. The Wachowskis är som alltid flinka när det gäller det estetiska och tekniska i ett framtida scenario, men har inte en enda innovativ tanke kring människan och/eller samhällets utveckling – detta trots att vår ras enligt filmen har existerat i miljarders miljarder år.

Duons förra megaprojekt ”Cloud Atlas” hade onekligen höga ambitioner när det gäller just det sistnämnda. Där var tiden icke-linjär, mänsklighetens utveckling en evig cirkelrörelse. Jo, pretentionerna var höga men det var ändå en egen och fantasieggande berättelse. När man ser ”Jupiter Ascending” ligger det nära till hands att tänka att det var holländaren Tom Tykwer, medskapare till ”Cloud Atlas”, som bidrog med allt tankegods.

Här tvingas vi istället vada i plattityder och klichéer, de flesta av dem kan kol-14-dateras till Jura-perioden. Någon ny truism dyker upp, som repliken ”Bin känner igen kungligheter”, men naturmytisk mumbo-jumbo blir man ju inte mycket gladare av. Inte heller av de repetitiva och ofta framkrystade actionscenerna, med explosioner, fajtsekvenser och ett evig jagande medelst diverse flygdon.

Om man inte anade det förut står det nu tämligen klart att lekkamraterna Lana och Andy mest är intresserade av titta på färggranna saker som rör på sig.