I sin nya roman skildrar Smirnoff barndomsvännerna Agnes, Kristian och Miika, under deras uppväxt i Södertälje på 80-talet. En särbegåvad trio som startar en orkester tillsammans, under ledning av musikläraren Frank – vars motiv till sitt engagemang för barnen är oklart.

Ett av de många hyllade inslagen i Kippo-sviten var just språkgreppet, den särpräglade västerbottniskan som Smirnoff själv benämner ”Kippo-språk”. När hon skulle skriva sin nya roman, Sockerormen, behövde hon lära sig ett gammalt språk på nytt – barnets. För att hitta dit och ge de nya karaktärerna substans vände hon sig till brevväxling från barndomen.

– Jag tror att alla föds med ett ordförråd. Men det går inte att bevisa eftersom spädbarn inte kan prata, säger Karin Smirnoff.

En väg ut

Brevens unga författare till trots visade sig språket vara närapå korrekt. Genom att tillämpa grammatiska förskjutningar lyckas hon i Sockerormen framhäva barnets oförställda självklarhet. Det är ett uttryck som bidrar till både sympati och sårbarhet.

I likhet med Kippo-böckerna rör det sig även i den nya boken om att bruka sin valfrihet som verktyg för att bryta sig ut. I grunden av den nya romanen hittar vi kreativitetens kraft, som enligt Smirnoff kan användas på två sätt.

– Endera blir den en kreativ fördel eller en destruktiv nackdel. Det gäller att välja, menar hon.

Svårskriven berättelse

I Sockerormen är det barnens musikaliska begåvning som erbjuder en öppning i tillvaron. Det handlar om att hitta en ventil ut, menar Smirnoff, där det går att andas eller där man vågar blunda. Eller som i barnens fall, där man blundar för att våga.

– Bitvis har det varit svårt att skriva. Det är en ganska ond berättelse, säger hon.

Trots det är hennes nyfikenhet för stor för att låta berättelsen stanna här. Istället vill hon utforska konsekvenserna för de uppväxter hon skrivit fram.

– Nu vill jag ju veta! Vad blir följden av det här? Vad händer med de här barnen när de blir vuxna?, frågar hon sig.