Redan innan denne hyllade och älskade artist ställer sig på scen i en fullsatt glob i Stockholm sväller arenan av förväntan. När en av världens största röster är tillbaka kan liksom ingenting gå fel. Sedan debutalbumet ”Good kid, m.A.A.d city” kom för tio år sedan har allting i den Pulitzerpris-belönade stjärnan växt. Kendrick Lamar Duckworth har steg för steg växlat upp i både musik och berättande. Det känns som allt han gör blir 100. Och att det därefter förstoras på scen. Att vi dessutom får samlas så här i massor trots krig och covid gör förstås sitt. Plus fungerande el.
Men, hur iscensätts en så djup och allvarlig historia som senaste mastodontverket ”Mr. Morale & The Big steppers”? Hur görs det stadiumshow av otrohetsproblem, personliga tvivel och längtan efter inre frid? Stämman från Compton hade såklart kunnat skyffla in det hela i en vanlig konsert, men då hade han ju, såklart, inte varit Kendrick Lamar.
Istället är hans femte storturné lika mycket en påkostad, genomarbetad föreställning som konserterande. Med sparsmakad, elegant scenografi och koreografi (Charm La'Donna) och en catwalk som sträcker sig över stora delar av golvet (vilket snyggt nog gör arenan mindre) får vi följa med huvudpersonen till terapeuten. En resa som sträcker sig från nya albumets öppningsspår ”United in grief” inledningsvis till avslutande ifrågasättandet av sitt egna ansvar som artist; ”Savior”
Kendrick har med sig buktalardocka föreställande sig själv, erbjuds (tvingas?) till covidtest i en stor plastlåda och ledsagas under hela sessionen av skådespelerskan Helen Mirrens mjuka, men bestämda stämma. Mellan många framträdanden är det mikropaus; en stunds mörker och tystnad. Det hela är långt mer Peter Brook och Pink Floyd än Public Enemy. Avståndet till alla de tusen timmar försenad hopplöst iscensatt DJ-driven skrytrap en sett i sina dagar har kanske aldrig varit längre?
Modigt och ambitiöst såklart, men dubbelt bottnade tilltag som dessa är inte enkla. Och kan sluta i förvirring. Istället blir allt tvärtom. Kendrick bjuder med sin nasala stämma och löjligt självsäkra rap upp till klassiker som ”DNA”, ”King Kunta” och till och med gamla skramliga favoriten ”Backseat Freestyle”. Det röjs rejält på golvet och mitt i all fest skiner hans egna roll upp. Den som bygger på hans fem album stora och omsorgsfulla berättelse. Den som gränslöst fångar och synar allt från politik, samhälle och den personliga uppväxten. Och som folk världen över kan hitta sig själv i. Inte minst för hans raka och nära sätt att berätta den. Bortom all världens rekvisita och regi.