Året är 1403 i Böhmen (dagens Tjeckien) och regionen är på väg mot inbördeskrig. Spelaren kontrollerar livvakten Henry, som tillsammans med adelsmannen Hans dras in i den blodiga inrikespolitiken och hamnar i luven på den tysk-romerske kejsaren Sigismund av Ungern.

Efter ett överfall av banditer är Henry smutsig, fattig och misstas för att vara en tiggare. Det krävs timmar av slit för att skramla ihop ordentliga kläder, vapen och en balanserad diet (en rutten frukt kan få livsfarliga konsekvenser).

Världen erbjuder stor frihet under stort ansvar. Det är viktigt att spara på resurser och vara försiktig med att mucka bråk. Det märks att utvecklaren Warhorse har lagt ned stora resurser för att få medeltidens utmaningar att kännas trovärdiga. Berättelsen speglar den politiska tidsandan och öser på med blod, sex och grova svordomar. Tonen skiftar mellan riddarrealism och grabbkomedi: mycket krökande, nakna bröst och omklädningsrumshumor.

Det extremt långa manuset (som sägs tävla om världsrekordet med 2,2 miljoner ord) maler på i timme efter timme. En massiv spelupplevelse, men stundtals för invecklat. Äventyret är bäst när det fokuserar på Henrys personliga vendetta för att hämnas sin familj.

Trots sina svagheter förtjänar ”Kingdom come: Deliverance 2” att hyllas som ett lyckat pojkrumsäventyr, som dessutom är härligt fritt från magiska inslag. Som rollspel är det belönande med nya förmågor och färdigheter, och spelaren tvingas göra svåra moraliska val och avvägningar i rollen som Henry. Särskilt sekvenserna i tortyrkammaren.

Däremot är det inte helt lätt att vänja sig vid förstapersons-perspektivet. Svärdfajting och hästhantering är besvärligt. Pilbåge och armborst ännu värre.

Trots sina megalomana ambitioner är manus och spelbarhet fortfarande ett snäpp ifrån ett likartat mästerverk som ”Red dead redemption 2”.

Men det hindrar inte ”Kingdom come: Deliverence 2” från att vara ett episkt tidsfördriv.