Ensamstående mamman Saori blir orolig när hennes son Minato börjar bete sig underligt efter skolan. Snart kommer det fram att han haft en våldsam interaktion med en lärare. Möten ordnas, skamfyllda bugningar delas ut men Saori är fortfarande inte nöjd. Skolan verkar inte bry sig om vad som hänt hennes son.
I en fantastiskt välspelad scen bönar och ber hon rektorn och skolledningen om förståelse, men alla rapar upp distanserade floskler till svar.
Muren av orättvisa liknar till en början valfri film av Ken Loach eller bröderna Dardenne, med ett solklart fall av auktoritärt tjänstefel och barnmisshandel. Men snart blir maktförhållandena suddigare och socialrealismen mer komplicerad.
Perspektivet skiftar från mamman till läraren som anklagats. Var det misshandel, eller något annat? Vad var pojkens egen roll? Snart får publiken även rektorns bakgrundshistoria och så småningom Minatos egen upplevelse av det som hänt.
Varje ny pusselbit gör att spänningen stiger, varje steg närmare sanningen gör att skulden blir svårare att avgöra. Genom att låta samma händelse berättas ur flera perspektiv utmanas publikens fördomar och visar hur lätt det är att dra förhastade och ödesdigra slutsatser.
Den produktive regissören Hirokazu Kore-eda har finslipat en förmåga för familjedraman med humanistisk botten. Exempelvis ”Still walking” (2008), ”After the storm” (2016) och ”Shoplifters”, som vann guldpalmen (2018).
Hans empati för sina rollfigurer är alltid imponerande, och särskilt i ”Monster”.
De stora ambitionerna att göra allas historia rättvisa måste ha varit en berättarmässig utmaning. Men det visar sig ha varit ett smart grepp som lönar sig på flera känslomässiga nivåer. Det är överraskande och gripande fram till slutet.
Monster
Regi: Hirokazu Kore-eda
I rollerna: Sakura Ando, Eita Nagayama, Soya Kurukawa
Speltid: 2 h 6 min
Åldersgräns: 7 år
Betyg: 4