Historien om Dr Faust och hans oförsiktigakontrakt med djävulens utsände, Mefistofeles, valsade runt i Europa långt innanJohann Wolfgang von Goethe satte den på pränt i början av 1800-talet. De gamlaversionerna av myten var, vad jag läst mig till, lite mustigare, lite merhardcore – Dr Faust fick sitt straff, objektet för hans passion, Margarethe, fördärvades- men Goethe polerade historien, gjorde den mer salongsfärgig.

Och här kommer Sokurov och släpar ut den irännstenen igen.

Det här är nämligen en köttig, burlesk ochibland grotesk variation på temat.

Det ska inte avslöjas exakt vad som händer iden här versionen, men man kan lugnt säga att regissören Sokurov gör en egenoch egenartad tolkning.

Inte minst gäller det Mefistofeles som iryssens händer blivit en ömklig narrliknande figur, en ruggig mix av Gollum ochgris, där svansknorren ser ut som en liten felplacerad manslem.

Apropå nämnda manliga organ sätter Sokurovtonen snabbt. Efter en inledande datorgenererad flygbild över dramats hemstadfrontalkrockar vi med en närbild på ett liks såriga syfilispenis – den sitterpå en döing som Dr Faust håller på att dissekera i sökandet efter människanssjäl. Och på den vägen är det.

Men det grova vägs upp av stil- och själfullabilder i ett ambitiöst fotoarbete – som för tankarna till gamla tyskaexpressionister som Fritz Lang och F. W. Murnau (den senare satte för övrigtockså tänderna i ”Faust”). Främst är det väl det nästan kvadratiska bildsnittetsom ger suggestiv stumfilmskänsla, men även experimentlustan, den kreativa ljussättningen,gestiken, det dramatiska ljudbandet.

Det ska tilläggas att det höga betyget är enuppskattning, en extrapolering. De ansvariga för pressvisningen gjorde nämligensitt bästa för att sabotera upplevelsen, det tog i runda slängar 80 minuterinnan maskinisten uppfattade att hen visade filmen i fel format…vilket juonekligen var lite störande, men med lite god vilja, erfarenhet och denavslutande halvtimmen som estetisk referens var det ändå möjligt att föreställasig den bildprakt som (förhoppningsvis) väntar ordinarie biobesökare.

Men så är ju Alexandr Sokurov en av de mestinspirerade bildmakarna just nu. Han var lärling till legenden Tarkovskij ochhar på senare decennier blivit ett av hemlandets största namn. Inte minst genomden tetralogi om makt, som denna film avslutar.

Men internationellt är han ändå kanske mestkänd för sitt megaprojekt ”Den ryska arken” från 2002, ett historiskt drama sombestår av en enda lång åkning, på 90 minuter, genom Vinterpalatset i St Petersburg- ett imponerande verk som i alla fall när det gäller teknik och tajming,sätter dumstrut på de flesta andra filmmakare med konstnärsdrömmar.

”Faust” är självklart inte ett lika stortprojekt men likväl en udda och mäktig upplevelse.