Kristian Lundberg debuterade 1991 med diktsamlingen ”Genom september”. Han var då medlem i Malmöligan, en grupp unga poeter, alla män, som ville profilera sig mot det de uppfattade som akademisk poesi och i stället öppna dikten för de marginaliserades erfarenheter, det kunde handla om socialt eller geografiskt utanförskap. Kristian Lundberg identifierade sig med båda.

Han förblev i sitt mycket omfattande författarskap trogen Malmö och rörde sig längst ner i de bittra schakten, bland dem som fruktar makten, för att tala med en annan poet, Cornelis Vreeswijk.

Lundberg lämnade tidigt poesin för en poetisk prosa, han skrev ofta självutlämnande – eller självmytologiserande – och publicerade även en handfull deckare som uppvisade ett suveränt förakt för genrens oskrivna regler, men i gengäld riktade ett avslöjande ljus in i välfärdsstatens smutsigaste hörn.

Han fick sitt publika genombrott (och en rad priser) 2009 med ”Yarden”, om ett år som timanställd i ett uthyrningsföretag. Den förnyade arbetarskildringen, samlade ihop skärvor av en tradition, proletär uppväxt- och uppbrottsskildring, klassresa och arbetsplatsreportage till något nytt och skrämmande.

Berättaren upptäcker på sin bara kropp att villkoren för daglönaren knappast har förbättrats; arbetskamraterna har alla utländska namn, de är papperslösa, inget fackförbund för deras talan, ingen rättsvårdande myndighet ser till deras intressen, deras kroppar värker, arbetskläderna håller inte ute kyla eller väta, ändå är en helvetisk dag på Yarden bättre än en dag utan arbete.

Kristian Lundberg följde upp ”Yarden” med romanen ”Och allt skall vara kärlek” (2011) som berättar historien en gång till, men denna gång vidgas perspektivet till att omfatta berättarens barndom med en frånvarande far och sjuk mor, alkoholmissbruk och frälsning. Den förtvivlade kamp han så länge fört med sig själv bilades åtminstone tillfälligt, och i sitt sena författarskap framträdde Lundberg som troende kristen. Nu behöver han inte tro längre.