Det första jag läste av PO Enquist var Nedstörtad ängel.

Hur gammal var jag då? Jag vet inte, tjugonånting kanske?

Den är fortfarande en av mina favoritromaner. Den står i min om-det-börjar-brinna-räddar-jag-de-här-böckerna-först-bokhylla, mellan Jeanette Wintersons Passionen och Gitta Serenys Ohörda rop. Det finns ingen särskild tanke med placeringen, men nu när jag söker tecken – sådär som man gör när nån dör och man vill hålla dem kvar – känns det bra. Precis där, i det allra bästa, mellan fiktion och verklighet, mellan passion och vetgirighet, det är klart att det är där han ska stå.

Jag har läst om den många gånger, och nu på morgonen gör jag det igen. Sen bygger jag ett litet torn av Enquists romaner och tänker att jag ska läsa om dem allihop. Bara för att få vara i den där unika Enquistvärlden lite till. Ny för varje gång, men också bekant: hans smittsamma nyfikenhet, hans osentimentala känslighet, hans humor och skarpsinne, texter som ofta är frågande snarare än svarande, svalkande ironiska. Ja, ni vet ju.

Lång, klok och rolig

Jag tyckte också mycket om PO Enquist som person. Han var lång, påfallande lång, han var klok och rolig. Och snäll. Trots att han var så stor kände man sig aldrig liten i hans sällskap. När jag jobbade på förlag märktes det när PO var i huset. Stämningen blev uppspelt och förväntansfull. Som om tomten/Brad Pitt/Albert Einstein var på besök.

Omåttligt sorgligt är det att han ska vara död nu resten av tiden. Jag läser i alla böckerna på en gång. Med både hunger och saknad. I Liknelseboken står det: ”Döden tänkte han sig som en tillvaro med hunden tätt intill sin sida, också efter att de uppnått flodens bortre strand. Det skulle då vara det slutgiltiga projektet.”

Ja, vad säger man? Jag saknar ord. Jag lånar av PO Enquist: Du ska ha stort tack.