Den sista intervjun med PO Enquist genomfördes 2018 av journalisten Sandra Stiskalo på Sveriges Radios P1 Kultur. Där berättade då 83-åriga Enquist hur den stroke han drabbades av 2016 hade påverkat honom.
– En del av hjärnkapaciteten försvinner. Man tappar alla ord, och så kommer de tillbaka. Man tappar namn. Man tappar verktygslådan, sade han till radion.
En smärtsam upplevelse för en författare – men PO Enquist lät sig inte nedslås, enligt Norstedts litterära chef Håkan Bravinger.
– Han pratade väldigt öppet om sin stroke. Och när det var avklarat ville han prata om böcker och litteratur, han var lika närvarande som någonsin. Även när kroppen blev svagare var PO med i samtalet till hundra procent.
Var Norstedts trogen från början till slut
I 59 år var PO Enquist förlaget på Riddarholmen i Stockholm troget, från sin romandebut fram till sin bortgång.
– Jag tror han bestämde sig samma dag som han klev in att det här är en livslång relation. Även om han med åren hade kunnat välja vilket förlag som helst så var det med Norstedts han hade ingått äktenskap.
En annan anledning var det ”västerbottniska tungsinnet” som ständigt fanns närvarande hos Enquist, enligt Norstedts litterära chef.
– Det fanns alltid där. Man ska minsann inte tro att man är något, även om man är en av Sveriges mest kända författare, utan man ska göra rätt för sig.
”Han var väldigt stolt över den boken”
Håkan Bravinger har varit verksam på Norstedts i tolv år och minns när Liknelseboken kom ut 2013, det som i efterhand visade sig bli PO Enquists sista roman.
– Jag tror han kände på sig att det var hans sista. Det var ödesmättat på ett sätt. När man är 80 år fyllda och ger sitt i kast med ett nytt romanprojekt så har du alltid en klocka som tickar.
– Samtidigt var han så oerhört angelägen om att den skulle bli så bra som han förmådde. Han var väldigt stolt över den boken – och det har han all rätt att vara.
Trots ett rikt författarliv fyllt med utmärkelser och hyllningar märkte Håkan Bravinger av ett självtvivel hos PO Enquist som växte.
– Han var sin hårdaste kritiker. Han ville inte ha något fjäskande, han ville veta: är den tillräcklig bra? Han var ju gammal höjdhoppare och här blev ribban bara högre och högre för honom.
– Därför var Liknelseboken viktig eftersom han lyckades hantera sina demoner, de överskuggades av hans stora glädje för skrivandet.