Fotona är välkända. Högar av skelett utanför gaskamrarna, magra män i randiga kläder som stirrar ned i jordgravar. Med tanke på hur obehagliga dessa dokument av mänsklig ondska är så kan man bara tänka sig vad fotografen kände när hon tog bilden. För fotografen är en hon. Hon hette Lee Miller och filmen om henne ger ett tydligt svar på frågan: hon hämtade sig aldrig.

Miller förstod tidigt fotografiets kraft. Hon var själv fotomodell som riktade kameran mot andra kvinnor innan hon sökte att fånga en imploderande omvärld. Däremellan levde hon rastlöst bohemliv. Hon var ”bra på att dricka, ha sex och ta bilder”, som citatet lyder.

Hon var orädd i ordets främsta bemärkelse, armbågade sig fram till händelsernas mitt. Hon förstod tidigt två saker: krigsdokumentation kräver att man aldrig blundar och ett fotografi är en transaktion där valutan heter ärlighet.

Kate Winslet gestaltar henne med stor närvaro. Hennes Lee är tjurig, bossig och sårbar. Mänsklig, med andra ord. Ändå är det svårt att genom filmen få en grepp om personen Lee, den hon var bland vänner, älskare och familj.

Det beror till stort på att filmen fokuserar på enbart hennes liv vid fronten innan och under andra världskriget. Där utförde hon ett remarkabelt arbete och filmen visar hur hon fångade detaljerna som manliga kollegor missade, som offrens känslor av skam, kvinnornas kamp på hemmaplan. Och den kända bilden av henne själv i Hitlers badkar, såklart.

Men det är just spannet i hennes karriär som ger henne tyngd och det är synd att det saknas. Hur gick hon från den glamorösa modevärlden till att ta några av de mest groteska bilderna av verkligheten som någonsin tagits? Filmen ger inte så mycket svar som en stilla tomhet och ett sug efter att veta mer.