”Lejonkvinnan” saluförs som en av de största satsningarna i norsk film någonsin. Budgeten lär ligga på cirka 80 miljoner kronor, vilket bara är snäppet mindre än den internationella storsäljaren ”Kon-Tiki”. Dessutom är den såld till 40 länder. Däribland då Sverige. Såklart. Här finns ju ett svenskintresse:

Rolf Lassgård – en man som resten av världen känner som Ove, och som därför kan fungera som publikdragare.

Den här gången är det inte han som fått sitta många timmar i sminkstolen utan de barn i olika åldrar som får spela styckets mycket håriga huvudperson Eva.

Hon föds med full päls, som en apa, eller om man så vill, en lejonunge. Mamma dör i barnsäng och Lassgårds stins till pappa vill först inte veta av det rufsiga knyttet men faller efter en tid till föga.

Eftersom året är 1912 och omgivningen är en liten norska håla på landet blir Eva snabbt det heta samtalsämnet, vilket förargar pappa ännu mer. Han förbjuder Eva att gå ut, stänger in henne i ett dystert hem där endast den varmhjärtade barnflickan sprider ljus nog för att barnet ska kunna växa.

Vi ser henne gå från räddhågset flickeflarn till ungdom med en för åldern normal flyktsoda i blodet. Några forskare i Danmark blir till sig i trasorna när de får höra om Evas tillstånd, vilket leder till en hel del tråkigheter, och snart befinner Eva sig på turné med en resande freakshow – där hon blir bättre behandlad än i resten av samhället.

Vibeke Idsøe, som regisserar och har skrivit ett bokbaserat manus, berättar med simpel psykologi om ett väldigt tydligt utanförskap som i sig får följder som isolering, mobbning och fysiska kränkningar från dåtida vetenskapsmän som inte kan stava till empati.

Några nyanser är inte i sikte, Idsøe ger oss en moralistisk historia där de goda är GODA och aldrig skulle få för sig att ställa frågor om barnets ändå rätt exceptionella yttre. Alla de inblandade personerna, inklusive huvudrollerna, är underordnade filmskaparens uppbyggliga syfte och förblir därför underligt anonyma filmen igenom.

Idsøe och kompani vill med den här mycket specifika historien berätta om utanförskap i allmänhet, om vikten av ett humanistiskt samhälle där vi tar hand om varandra, och det är ju fint, men Evas Chewbacca-look är alldeles för sensationell för att fungera vidare bra som en allmän metafor.

Vi tvingas dessutom svälja en del andra osannolikheter av det mer profana slaget, som exempelvis att Eva på ynka fem år går från sin freak show-tillvaro till att bli upphöjd professor på Sorbonne.

Det är kort sagt svårt att ta vare sig henne eller filmen på allvar. Men okej, som diskussionsunderlag om tolerans, för lågstadiebarn, fungerar nog ”Lejonkvinnan” säkert bra. Dock ett mycket kostsamt sådant.