På den korrumperade borgmästarens kontor hänger en retuscherad bild av en maktleende president Putin.

Under en jakttripp i naturen skjuter huvudpersonerna i ”Leviatan” prick på porträtt av de gamla sovjetiska ledarna.

Det är ingen tvekan om att makten är i skottgluggen, här i Andrej Zvjagintsevs fjärde pulstagning på det ryska samhället.

Så även den dubbelmoralistiska ortodoxa kyrkan, där onda män i maskeradkostymer rasslar med sina guldklockor samtidigt som de pratar om sanning och gudfruktighet – och försäkrar att borgmästaren gör Guds arbete när han gör sig av med meningsmotståndare.

I det här osunda samhället möter vi Kolja som bor med son och ung fru i en liten stad någonstans vid Barents hav. De lokala pamparna vill komma åt platsen där Koljas familjs hus har stått i generationer och beslutar helt sonika att det ska jämnas med marken.

Kolja har svårt att hävda sig och tar hjälp av en gammal militärkompis som blivit hot shot-advokat i Moskva, vilket i längden knappast gör saken bättre.

Likt Bibelns Job utsätts Kolja för allsköns plågor (havsvidundret Leviatan från samma bästsäljare är nog en symbol för statsmakterna här) men han är verkligen ingen knähund. Snarare en alkoholiserad hustyrann, en machoman som inte klarar av att någon trampar på honom, men vars styrka inte matchar hans illusioner om den samma.

Som alltid i Zvjagintsevs verk är rollfigurerna komplexa och fyllda av motstridiga viljor, och även det mäktiga fotot känns igen, men man ser man ändå en stadig utveckling mot det mer direkta tilltalet.

Den egensinnige ryssen debuterade med den vackert melankoliska ”Återkomsten” som med sin mix av realism och poetisk undermening öppnade sig för diverse tolkningar. Därefter den lätt teatrala men ändå sevärda ”Förvisningen”, samt den jordnära ”Elena” som berättade om maktmissbruk och klassklyftor men i ett mindre, familjärt perspektiv.

Det här är hans hittills mest tillgängliga skapelse, kryddad med en lagom dos absurd humor. Han behåller det människonära perspektivet men målar också upp en bild av en rysk rättsapparat som fullständigt gått överstyr. Visserligen är de gamla sovjetiska uniformerna utbytta mot advokatkostymer men korruptionen och maktmissbruket verkar sitta inympat i folksjälen – det är något man tar för givet, och alltid måste förhålla sig till – klunkar vodka för att glömma (”Leviatan” innehar sannolikt filmhistoriens inofficiella promillerekord).

Regissören, och manuskollegan Oleg Negin, ger oss här den främsta sortens realism, den som tar rygg på verkligheten, samtidigt som den tar ett nyktert steg tillbaka, ger oss samtiden i koncentrat. Inte förhöjd, allt är ytterst alldagligt här, men summerad i en talande berättelse om människor som har huvudet så djupt nerkörda i sin vardag att de inte kan se förtryckets struktur.

Men det gör Zvjagintsev.

Dessutom har han en enastående förmåga att skapa berättelser som tycks utveckla sig på alldeles egen hand. Vilket ju känns extra friskt och spännande på en repertoar som till 90 procent består av produkter skapade efter exakt samma manusmall.

Oförutsägbart som livet självt, skulle man kunna säga. Om det inte lät så opassande pretentiöst.

Överraskande nog har det här regimkritiska dramat till stor del finansierats av ryska kulturministeriet, men frågan är om inte Zvjagintsev kan få problem med nästa projekt. 

Kulturministern lär i alla fall, i en intervju i samband med ”Leviatans” manusvinst i Cannes, kommit med det svårtolkade uttalandet ”Alla blommor kan växa men vi vattnar bara de vi gillar”.

Se fredrik Sahlin recensera filmen genom att klicka på bilden längst upp i artikeln.