Att döpa sitt debutalbum till Legendarisk kanske verkar kaxigt. Men trots att det tagit henne sju långa år att få ur sig ett album sedan hon först dök upp på rap-kartan så har Linda Pira under tiden lyckats bli ett av de största namnen inom svensk hiphop.
2012 när hon la en iskall vers på låten Rom & kush tillsammans med STOR var hon den där tunga, coola, skickliga, kvinnliga rapparen som alla längtade efter. Hennes hesa, mörka röst och smarta texter var oemotståndliga och alla ville ha en bit av Pira.
EP:n Matriarken gav henne både grammisar och P3 Guld-priser och SVT har gjort inte bara en utan två dokumentärserier om henne.
Själv använde hon sin cred och nyvunna makt till att lyfta och backa andra kvinnliga rappare, att visa att det inte måste vara så att det bara finns plats för en. Låten Knäpper mina fingrar (remix) från 2013 är ett dignande smarrigt smörgåsbord av rå talang: Rosh, Sep, Kumba, Joy, Cleo, Rawda, Sep med flera.
Men Linda Pira har även gjort reklam och rap-pop-låtar med Molly Sandén och – enligt Pira själv – låtit sig förföras av kändisskapets ytligheter. Och det är just det som är temat på debuten.
“Såg er alla som ett skämt, jag brukade inte hänga i stan, vad har hänt? Nu ni ser mig där bland hipsters, tugga på event, jag lovade mig själv att inte bli sådär, det är som natt och dag, man kan tro att jag är bipolär”, rappar Pira på albumets första singel Gang gang.
Hon rappar om sin insta-feed, att allt inte är så glammigt som det verkar, och ger sig själv några hårda kängor för att ha dragits med i tornadon av fest, yta och fejk-vänner.
Att idka självkritik är förstås både intressant och sympatiskt. Men att släppa ett album om att inte vilja bli en sellout samtidigt som man släpper en reklamfilm för ett av världens största läskmärken skapar ändå vissa frågetecken.
Hur som helst: Som låtskrivare och rappare håller Linda Pira fortfarande högsta klass. En svensk Nicki Minaj, när hon är som allra bäst. Och som bäst är hon när hon gör den där hårda hiphopen som spottas ut mellan vassa tänder och spända läppar. När hon inte bryr sig ett skit.
Beatsen på introt Bon Voyage och första låten Limbo för tankarna till brittisk grime och amerikansk gangsta rap. Och hennes rader är vassa, intelligenta, roliga och helt egna: “Bror du är skitkeff, ta inte min kindness för weekness, slappna av i din biceps, jeezus, du är som mig, du tar priset”.
Albumets svaga punkt är samarbetet med pojkvännen Dani M. En dancehall/reggae-influerad soft dussinlåt som inte riktigt hittar sin plats bland de hårda paketen. Om jag får önska mig något av rap-tomten så är det att Pira håller sig till den hårda hiphopen. Det är när hon är rå som hon glimrar. Då har hon all rätt att vara kaxig, då är hon legendarisk.