”I don’t care! I love it!” Året är 2012, syntarna rusar som formel 1-motorer och refrängen är mer skrik än sång. Ur kollisionen mellan punk och EDM uppstod en perfekt poplåt om att dumpa en äldre kille, ett tema som gav eko även på topplistorna. You’re from the seventies but I’m a nineties bitch, heter det som bekant i bryggan och sjuttiotalisten Robin Thickes sexbrottsdoftande ”Blurred Lines” fick lämna över förstaplatsen till ”I love it” så fort låten släpptes i Storbritannien.
Icona Pop kommer alltid att förknippas med sin mästerliga megahit som gett dem möjligheten att turnera i åratal och vänta i över ett decennium med att släppa album nummer två. Smart då att prova något nytt om än inom samma område, det vill säga bra röj.
Icona Pops andra skiva är nämligen ett kärleksbrev till trummaskiner och bas, till stunder på dansgolvet när tiden stannar, till nätter som blir till morgnar och förmiddagar.
Synten i tranceflirten ”Desire” är läskigt lockande, man vill följa den som råttfångarens förtrollade flöjt, rakt in i fördärvet och efter några snabba cymbaler, en tung bas och några snygga drop så är vi där. Tillsammans med ”Off of my mind” med sitt runda, svängiga beat som skapats ihop med Berlin-duon VIZE blir de till två av albumets mest glimrande pärlor.
Men tempot på ”Club Romantech” haltar. ”Fall in love” har en vass och välskriven refräng men precis som på en del andra av albumets låtar så lånar den kända ingredienser från house och techno utan att vara house eller techno. Det blir för poppigt och för snällt.
Kanske är det precis så Icona Pop vill ha det, det är ju trots allt pop-ikoner de är. Men just ”Club Romantech” hade tjänat på att lämna de mest väluppfostrade låtarna hemma och våga satsa på ett mer enhetligt ös.
Som allra sista låten, ”Spa”. Strängarna på discobasen darrar medan bastutempen klättrar mot max och gurkskivorna klibbar mot ögonlocken. Det är konstigt, kitschigt och roligt. Precis som en bra efterfest ska vara.