Elin Cullheds debut år 2016, ungdomsromanen Gudarna, kom att ingå i en stark berättelsevåg om hur flickor görs till kvinnor, där Tove Folkessons ”Kalmars jägarinnor” är ett av standaren. Gudarna var infernaliskt skicklig, den beskrev berusning, ”jag kände mig som en kyrka måste känna sig”, och fångade en tidsanda där svenskar säger ”bra jobbat”: ”Det är liksom svenska för kärlek”.
Nästa år är det 90 år sedan författaren Sylvia Plath föddes. Men eftersom vi inte kan tänka oss henne som en dam som åldras, återkommer alltid historien om hennes död. För några veckor sedan var det 58 år sedan hon gav upp och la huvudet i ugnen sedan hon skruvat på gasen. Tejpen runt barnens dörr, lappen på deras barnvagn, det som skulle bli den legendariska diktsamlingen Ariel i en svart pärm på skrivbordet.
Men förlåt – allt det där struntar Elin Cullhed i – hon går istället direkt in i berättelsen om Sylvia Plath, inifrån henne själv i den här skönlitterära romanfantasin om en ikon. Hon gör henne till en samtida, utan att det känns tvångsmässigt, kanske till en författande syster.
Cullhed låter Plathska bilder färga texten – här är de fortfarande bara material i tillblivelse – men samtidigt skriver hon fram en kvinnas gestalt och egensinne med prosan. Den är som hackig och kommateckenbromsad, rytmisk och inte flödande som i motståndslös, utan som i stil som andhämtning. Och den beskriver en rätt jobbig kvinna: också både gränslös, nedlåtande och högmodig.
Romanen börjar en kort tid före slutet, med en lista på sju skäl att inte dö. Den börjar med barnens hud och slutar med deras namn i två separata poster, desperata skäl utan argument.
Sedan startar romanen om med en nyckelmening. ”Det var mitt liv som var texten.”
För så har hon lästs, som kvinnliga poeter ofta får sitt verk läst med sina liv som nyckel och facit och så har forskning och dyrkan närmat sig Plath. Som om hennes erfarenheter spillde ut dikter om det som hänt på ren automatik, precis som modersmjölken här blir till språk, till modersmål.
Om man försöker förstå författarskapet innan ikonen Plath föddes, medan hon kämpade för att hitta sitt tal, hamnar man i Cullheds universum, där allt bara är på väg – barnen är så små, hennes enda roman Glaskupan – i decennier läst som texten om hennes liv – bara under utgivning. Allt återstår. Det är euforin, granne med mörkret. Euforin är hennes livsglädje, hennes längtan och begär. Livets glitter, allt hon borde dämpa och tukta, som slocknar i övergivenheten när hennes man poeten Ted Hughes, lättkränkt och solitär men också en modern man för sin tid, lämnar deras liv.
Romanens svaghet är den överbetonat moderna dialogen mellan Plath och Hughes, och att den tid detta utspelar sig i, en kall rädd efterkrigstid, knappt anas bakom alla påskliljor. Men det är ju påskliljorna som är ljuset, drömmen om en normalitet där man har grannar, en kropp, ett bankkonto, en bil. När friheten och tryggheten inte dödar varandra. Elin Cullhed har skrivit en lycklig roman.
