Finns det en fas, senare i livet, då man börjar känna sig mer som en åskådare än som en deltagare? I så fall är det den som Telegram handlar om.
I en ganska underbar låt sjunger Ulf Lundell om att köra runt på Österlen i sin gamla BMW och spela sina favoritlåtar från förra seklet. Och var det någon som hoppades på en ny Oh la la jag vill ha dig så blir den svårt besviken:
”Kvinnor betydde mycket, Nu nästan ingenting, Det är skönt att slippa känna förälskelsens sting, Den här tidens krumbukter, jag bryr mej inte så mycket om dom heller, Jag kom hit i ett plan med en helt annan sorts propeller”
Det kan verka sorgligt. Men låten är vacker, svävande och Ulf Lundell låter nöjd. Och det är mer än vad man kan säga om resten av skivan. För Telegram handlar framför allt om att vara riktigt ensam och riktigt deppig. Inte på ett koketterande sätt utan gravt, hopplöst under-isen-deprimerad. Och om att bli lämnad och om döden – eller den ”djupa svarta sjön” som Lundell kallar den.
Även musikaliskt är grundtonen mörk. På Fram mellan stenarna låter han som en äldre och bonnigare Thåström – på ett bra sätt. Annars är det långsamt, filmiskt, lite americana-influerat. Han sjunger på det där typiska Ulf Lundell-viset: pratigt, hest. Ibland något manerat, men oftast på rätt sida om gränsen.
Alla vi som har en deppig surgubbe inombords, en som törstar efter vatten på sin kvarn, kommer känna sig hörd och sedd av Ulf Lundell när han över en mjuk, dov bas sjunger ”Man säjer som det är, Men ingen hör det”. Ja, preciiiiiiis så är det.
Fast riktigt så enkelt är det inte heller. I Solen och vinden, en parafras på svulstiga 80-talsmegahiten Jag trivs bäst i öppna landskap, svarar en nästan fyrtio år äldre Ulf Lundell sitt yngre jag. Och den äldre är inte lika tvärsäker. För friheten har sitt pris och det priset är ensamheten. Och det – det är svindyrt:
”Tänk dej för innan du bestämmer dej för att det är nära havet du vill bo, Det blåser en del, Huset skakar, färgen flagnar från fasaden, snökanonerna river som klor, Mörkret är svart som en stryparhandske runt strupen, Själen kan få svårt att få ro”
Telegram är ett bra album. Gripande vackert och ärligt i sina stunder. Fast rent musikaliskt är det inte mycket som överraskar eller upprör. Det hade inte skadat om han vågat utmana sig åtminstone något.
Men numera är Ulf Lundell starkare som författare än som artist. För den stora behållningen är låttexterna. Smarta, råa, litterära och ofta roliga om den där tjatiga, skittrista vardagen, livet, världen, som kanske aldrig varit gråare än nu.