Hela världen är drabbad av ett vidrigt virus som förvandlar den smittade till en galen, sakta sönderruttnande kannibal. En nekroambul. Okej då: En zombie. Men filmmakarna bakom ”Maggie” har insett om man nu ska göra ännu en film om de hasande huliganerna bör man ju komma upp med en ny terminologi, och nya premisser. Smittan förs som brukligt vidare via bett men i den här versionen är inkubationstiden lång, sex till åtta veckor, och det är i den tidsrymden ”Maggie” utspelar sig.

Maggie är tonårig dotter till Wade (Arnold Schwarzenegger) och styvmamman (Joely Richardson), och har efter ett besök i den ödelagda staden dragit på sig det dödliga viruset. De lokala myndigheterna försöker få Wade sätta dottern i den statliga karantänen men han vägrar, med hagelbössan i hand.

En snabb rekap: Under långa tider var zombien en odöd, slamsig rackare som stapplade sig fram över bioduken. Läskiga i uppenbarelsen men deras långsamhet gjorde dem till sittande ankor för hjältens gevär/machete/slagträ. Först för något decennium sedan fick de fart under fötterna, och har sedan dess varit ovanligt seglivade i populärkulturen, erövrar genre efter genre. Först komedin, som i fyndiga ”Shaun of the Dead”, sedan den romantiska komedin, som ”Warm Bodies” (tjej blir kär i snygg zombie) och nu alltså relations- och sorgebearbetningsdramat.

Man frågar sig varför? När någon på detta vis försöker mjölka en redan sinad genre brukar det ligga en ekonomisk spekulation i botten, men i det här fallet lär så inte vara fallet. Om nu inte filmmakarna är ovanligt dåliga på att läsa marknaden – möjligheten att sälja in ”Maggie” till andra än de mest inbitna zombiemanerna lär vara mikroskopisk.

Kanske finns här en allegorisk tanke? Ska vi möjligen uppfatta detta som en film om AIDS eller andra stigmatiserande sjukdomar och handikapp. Möjligen... men... nja.

Det som ligger närmast till hands är att se det som en illustration av en faders rätt och skyldighet att ta hand om sin kärnfamilj, oavsett konsekvenserna. Mitt hem är min borg, in absurdum.

I det hänseendet är ju i och för sig Arnie ett klockrent val i rollen som den beskyddande pappan. Hans numera grånade men fortfarande jättelika gestalt borgar ju för trygghet i en mordisk omgivning på ett helt annat sätt än exempelvis Gustav Fridolin skulle göra.

Arnie tillåts till och med fälla en tår här, men det gör bara honom ännu mer pålitlig.

Det ska kanske påpekas att jag inte ironiserar nu (förutom det där med Fridolin, då – läs in vilken sillmjölke ni vill, kanske undertecknad?), Arnold Schwarzenegger må vara stum som en trästock men han levererar det han ska.

Värre är det med manusförfattare och regissör som visserligen klär sin berättelse i stämningsfull melankoli, i både text och bild (grått, stålblått, klinikgult) men ändå aldrig riktigt lyckas övertyga mig om att just den här nekroambulen är värd en egen film.

Uppdraget borde i och för sig inte vara omöjligt. Här finns tydliga likheter med författaren John Ajvide Lindqvist bidrag till genren, ”Hanteringen av odöda”, som även den injicerade genren med ett stycke relationsdramatik. Men det är ju lättare att nyansera i bok än på duk.

För några år sedan var regissören Kristian Petri på gång att filmatisera ovanstående roman men den verkar fortfarande vara ”på gång”. När jag för ett tag sedan frågade honom om varför det inte blivit någon film, svarade han (ungefär): ”Det är svårt med zombies. Det är så lätt att det blir pajjigt”.

Precis.