Konstnären, regissören, kostymören och skribenten Marianne Lindberg De Geer har ett väldigt långt CV. Och när hon i augusti debuterar med romanen ”På drift”, kan hon även lägga författare till titelsamlingen. Idag har Marianne Lindberg De Geer en stadig ställning inom svensk kultur, men vägen hit var knappast spikrak.

Hon hoppade av gymnasiet, åkte till London för att leta efter Mick Jagger och landade till sist hos landstinget. I över tio år arbetade hon med mentalsjuka barn på sjukhus. Det fanns inga planer på att satsa på konsten, även om hon hade frilansat som kostymör åt bland andra Nationalteatern och Tältprojektet under 1970-talet.

– Jag började med konst när jag var 40 år. Jag trodde aldrig att jag skulle bli konstnär när jag jobbade på sjukhus. Målade lite ibland men tänkte att jag kommer aldrig kunna ta klivet och bli professionell, jag hade ju två barn att försörja. Ibland tror jag att jag står i sköljen på Liljehagens sjukhus och drömmer alltihopa.

”Många vet vem jag är men inte vad jag gör”

Marianne Lindberg De Geer menar att det vara flera faktorer som öppnade dörren till konstvärlden. Hon träffade sin man, konstnären Carl-Johan De Geer, utbildade sig till maskör på Dramatiska Institutet och gjorde debut på en konstscen med högt i tak. I 1980-talets konst-Stockholm vågade många gallerister satsa på en debutant i medelåldern.

– Jag var lite populär när jag började för jag var en ”medelålders kvinna som sadlar om”. Det är en väldigt lockande titel för kvinnor som inte har vågat. Jag tror att många vet vem jag är men inte vad jag gör, därför är det väldigt kul att göra den här utställningen.

Anser sig inte vara provocerande

Genom hela Marianne Lindberg De Geers karriär har hennes arbete inspirerats av det personliga, självporträtt varvas med bilder på hennes barn och föräldrar. Det handlar också om kvinnans roll i samhället och i mycket av det hon gör, från konsten till teater och tidningsartiklar, sticker hon ut hakan.

– Jag är bara taggad på att lägga mig i hur det står till. Från att ha jobbat på sjukhus och gått in och röjt med översköterskan om hur jag tycker att patienterna blir behandlade. Jag har nog alltid varit sån, det har inget med konsten att göra. Jag är en liten rasande flicka.

Men Marianne Lindberg De Geer anser inte att hon är provocerande.

– Jag tycker att det är sorgligt om jag är det. Så lite som jag provocerar, då är det verkligen mellanmjölkslandet och jag vill inte tro att det är så illa.

Många av de offentliga verken har förstörts

Till skillnad från konstnären själv anser många andra att hon hennes konst är provocerande.

– Jag har gjort många offentliga verk, alla har blivit mer eller mindre demolerade och debatterade och slängda i buskar. Jag tror tyvärr inte att det görs av folk som är intresserade av konst och tänker att det inte är bra konst. Jag tror att folk har varit fulla och retat sig bara. 

I Växjö har till exempel verket ”Jag tänker på mig själv” som föreställer en anorektisk och en något överviktig kvinna vandaliserats flera gånger.

Marianne Lindberg De Geer menar att det främst verkar vara män som blir upprörda av verket. Från kvinligt håll kommer istället postiv feedback.

– Det kanske inte är så många som har sett hur en anorexikropp ser ut. Jag tror att det är bra att folk får se det, att unga kvinnor får se det. Det ser snyggt ut med kläderna på en modell, men om du tar av modellen kläderna så ser det ju inte så snyggt ut.

”En slump att jag står här”

Marianne Lindberg De Geer berättar att hon känner sig hemma i rollen som konstnär och medger att hon nästan har blivit folklig sedan debuten i slutet av 1980-talet.

– Det är ju liksom en slump att jag står här. Annars hade jag kanske varit en alkoholiserad bitter kärring i Göteborg. Barnen hade hatat mig. Nu är jag glad istället, jag fattar inte hur det gick till egentligen.