Tiden är tidigt 60-tal. Två 12- åringar, som är varandras livs kärlek, är på rymmen tillsammans på en ö utanför New England. Pojken Sam (Jared Gilman) är scout och rymmer från sommarlägret. Flickan Suzy Bishop (Kara Hayward) rymmer från sin dysfunktionella familj, föräldrarna Bishop och tre bröder, som bor i fyrvaktarhuset på ön. Snart drar det ihop sig till storm.

Scoutlägerledningen, paret Bishop, polisen och socialnämnden blir i tur och ordning inblandade i jakten på de unga tu och med den vilsna vuxenvärlden som kontrast ter sig barnens verklighetsflykt och campingäventyr som det enda rimliga. Unga skådespelarparet Gilman och Hayward är seriösa och begåvade som få, och oerhört komiska just för att de spelar det tragiska på uppriktigt allvar. 

Rollsättningen i ”Moonrise Kingdom” är nästan för bra för att vara sann.

Att se Bill Murray (”Lost in translation”, ”Måndag hela veckan”, ”Royal Tennenbaums”) i rollen som den bedragne familjfadern Walt Bishop, under tystnad sitta i en polisbil sida vid sida med Bruce Willis (”Die hard”, ”Pulp Fiction”)  milda poliskapten Sharp, är stor och hjärtskärande komik.

Det är helt enkelt mycket roligt, för att Murray är en stor komiker och Willis, när det vill sig, är en jädrans cool skådespelare med stor komisk talang.

Frances McDormand i rollen som Laura Bishop, är kvinnan som dessa två sorgsna män konkurrerar om. McDormand har sedan genombrottet i Bröderna Cohens ”Fargo” och på senare tid i exempelvis ”Burn After Reading”, haft förmåga att locka fram ett svårligen undertryckt flin bara genom att dyka upp i en filmscen på vita duken.

Föräldrarna till den förrymda flickan Suzy, paret Walt och Laura Bishop är för övrigt båda advokater, councelors, de tilltalar varandra  som ”Counselor” och diskuterar rättsmål till kvällsteet. När de hamnar i konflikt på byn fastslår de ställningarna med frågan – Är du en counselor? – Nä. – Men vi är!

Det är skojigt.

Moonrise Kingdom är konstant visuellt stimulerande, scenografin är liten gåva i varje ny tagning, och komiken är oupphörlig med intertextuella flirtar och spexig på tvärs-rollsättning.

Tilda Swintons (”Vi måste prata om Kevin”) rollfigur lyder till exempel under endast ett namn: Social Services.

Ha!

Edward Norton (”American history X”, ”Fight club”, ”25th  hour”)  är den uniformerade scoutlägerledaren Ward, som med rörande uppriktighet och naivitet vill värna om de unga scouternas väl och ve, trots att lägret långsamt faller isär inför hans, ja, tårfyllda ögon.

Men rollkaraktärernas sorgsenhet och olycka är ändå av tillräckligt allvarlig art, tack vare balanserat skådespeleri, för att skrattet inte ska brista ut. Det stannar i mungiporna i en road grimas av medlidande som slappnar av först när det lyckliga slutet kommer och ljuset i salongen går upp.

Den lokala polismakten, i form av Sheriff Sharp (Bruce Willis), är inte den vassaste kniven i lådan, men visar sig tillräckligt intuitiv och prestigelös för att kunna vägleda en överintelligent, vilsen och förtvivlad tolvåring.

Regissören Wes Anderson har som kännetecknande filmiskt drag en grundton av melankoli och sorgsenhet, alltmedan stolligheterna pågår. 

Först när Jason Schwartzman dyker upp i rollen som den något äldre scouten Ben, som är en av få som inte är särskilt olycklig, bara nördigt brydd och neurotisk i sin missriktade strävan att få barnen som redan tar löften om kärlek intill döden på största allvar, att bete sig enligt klichémässig kutym inför en symbolisk äktenskapsceremoni, kan man äntligen skratta högt.

Moonrise Kingdom är som en sötsur karamell, perfekt inslagen, i flera lager av vackert färgat, prassligt foliepapper. Det sura, syrliga ger tårar i ögonen när man ploppar in den i munnen, det söta ger ett långvarigt nostalgiskt leende och minner om barndomens äventyr och kärlekar, de som kanske var på liv och död.