I sex långsamma avsnitt får man istället följa Köpenhamnspolisens tröttsamma arbete med att samla bevis, jobba utifrån teorier, justera teorier och samla fler bevis – dag som natt. Och mitt i detta: bogsera upp en vattenfylld ubåt och leta efter en kropp och en mobiltelefon på tolv meters djup.

Regissören Tobias Lindholm har skapat serien i nära samarbete med mordutredaren Jens Møller och även Kim Walls föräldrar Joachim och Ingrid Wall. Det är väldigt ovanligt, för att inte säga unikt, att en serie om ett aktuellt och nutida mord görs i samarbete med polis på detta vis. Preskriberade mord är en annan sak, det finns det många exempel på. Inte minst Mindhunter, David Finchers Netflixserie som Tobias Lindholm varit inblandad i både som regissör (två avsnitt) och medförfattare.

Men samarbetet märks tydligt – tyvärr. Serien är både en informationsfilm om polisyrket och en respektfull hyllning till detsamma. Jens Møller (Søren Malling från Borgen och Brottet) framställs som en oklanderlig och metodisk tjänsteman med gudomligt tålamod. Han må ha brister som pappa och make men så har han också hanterat 138 mordfall med, får man förmoda, samma nitiska hängivelse. Paret Wall, som spelas av Rolf Lassgård och Pernilla August, gör vad som krävs av dem: visar ilska och sorg.

Men serien riktar också subtil kritik mot tittaren själv. Varför tittar vi? Hoppas vi på att få veta hur våldsbrottet gick till, in i minsta groteska teknikalitet, som vi blivit så vana vid från den aldrig sinande uppsjön av deckarserier och true crime? Det kan vi i så fall glömma, det här handlar inte om mordet utan det trista administrativa arbete i stor kontrast till tabloidtidningarnas uppblåsta rubriker och snaskiga detaljer. På det viset är serien unik och värd all respekt. Det är inte ofta en serie i genren väcker tankar på samma sätt. Men så är detta snarare anti-true crime, den kanske naturliga följden av en vurm för brott och brottslingar som paketeras som underhållning.

Utredningen går att se i SVT Play.