Nuförtiden brukar ju riktningen vara den motsatta: Gamla filmer blir evighetslånga TV-serier, men ”Morran & Tobias” har tagit sig från en sporadisk sketchtillvaro, till egen webbserie, vidare till ordinarie SvT-tablå – och nu kravlar den debila duon alltså upp bioduken. Med oväntad geist och Extra allt-filosofi.

Tobias råkar i ett av sina många experiment bränna upp den nedgångna villan där han och hans inte speciellt intelligenta men godhjärtade mamma bor, vilket tvingar ut dem på en knasig road movie.

Skulle man kunna tro.

Men nej, de behöver inte åka långt. Det hus som kommunen hänvisar dem till ligger i närheten och ser dessutom i princip likadant ut som det de kom ifrån. Den hårt skruvade vardagsberättelsen kan fortgå.

När det ska till att göras långfilm av populär TV-serie brukar man ju annars krysta fram en tokig resa – till Kanarieöarna eller Laholm – och kanske också slänga in en spexig kriminalhistoria, men jag noterar tacksamt att så alltså inte sker här.

Regissören Mats Lindberg samt huvudrollsagerande Johan Rheborg och Robert Gustafsson, nöjer sig istället med att ge det här udda paret lite backstory.

Tillbakablickar placerar Tobias i ett röjigt, supande hem med brutal pappa, som satt sina outplånliga spår i såväl Morran som Tobias, och det är en bakgrund som faktiskt ger berättelsen en värme som jag inte hittar i TV-serien.

En längre tripp skulle ha tvingat ut Morran och Tobias ur deras gemensamma kuvös som är ett måste för deras överlevnad. Det är bara i den som de fungerar som humorduo, det är bara där som de kan vara så groteska och ändå i grunden framstå som i grunden snälla människor. I mötet med omvärlden förskjuts perspektivet och deras grova vokabulär bär en annan mening.

Jo, Morran gör faktiskt en liten utflykt, bara till en park i närheten där det nya grannskapet har korvgrillning, men det blir – med Tobias protektionistiska ”hjälp” – en kulturkrock som är för mycket för alla inblandade. Morran flyr tillbaka till duons trygga tvåsamhet, och berättarbubblan sluter sig igen.

Det är en fin dramaturgisk krumelur, ett sätt att visa hur viktigt duons begränsade spelplan är för deras existens (i våra, och i deras egna, ögon). Samma sak senare när de ska ge sig ut och flyga i ett upphittat tvåmansplan, till Cannes, men kraschlandar kort efter start, rakt in det egna huset. Det är som att de har osynliga, mycket starka gummiband som drar dem tillbaka till hemmet.

Serien har hyllats som egenartad och stor humor, och citeras lite här och där, men har också fått en hel del kritik. Dels från transpersoner som menar att ”Morran & Tobias” är transfobisk, dels från de som anar ett klassförakt. Det var för övrigt också någon som inte tyckte att man ska skämta om så allvarliga saker som alkohol.

Om man ser Morran & Tobias som en enskild händelse, känns kritiken inte helt självklar. Det här är anarki, absurdism och grov slapstick, som utspelar sig ett eget kaosartat universum (nämnda kuvös) med egna naturlagar. Duon är som två seriefigurer, eller om man så vill en hårt förvrängd spegelbild av Pettson och Findus

Det är inte representanter för någonting annat än dem själva.

Men det är klart, i ett större perspektiv är det samtidigt inte konstigt att en minoritet som transpersoner reagerar. De har ju fått utstå en hel del spott och spe genom historien, och det här strör sannolikt salt i såren.

Men å tredje sidan är Morran en rollfigur som är en kvinna, inte en transperson. Den här gången får hon, tack vare nämnda tillbakablickar, dessutom vår sympati.

Men okej, ni hör, det är en knepig diskussion, detta...

Nå, samtidigt som jag är tacksam för att man inte tvingat in Tobias och hans mor i en klassisk intrig, innebär det ju samtidigt att det här känns som ett långt avsnitt i TV-serien. Lite för långt. Den här skitstormen av galna händelser gör att det går inflation i tokigheter, de tappar i längden sitt chockvärde. Det blir helt enkelt lite i mäktigaste laget – men ändå… bitvis är det ändå gravt underhållande.