Måste nöje vara uppbyggligt? Ja, åtminstone om syftet är att behålla platsen som Sveriges största underhållningsprogram. Så verkar Melodifestivalen resonera, och det trist.
Så här: Melodifestivalen är ett jättebra barnprogram. Det är ett fantastiskt forum för ny radiopop och en imponerande uppvisning i livetv-makeri. Men det är också ett ängsligt rättesnöre och en provocerande feg maktapparat.
Andra deltävlingen började med en så kallad rap battle mellan Marika Carlsson och Sarah Dawn Finer i vilken Carlsson bad om ursäkt för att ha kallat Dawn Finer för en “sämre Carola”. Man får inte vara elak.
De förinspelade artistpresentationerna liknar precis som förra veckan idolkorten som Bris tillverkar och delar ut: Det är okej att vara ihop med någon som ens föräldrar inte gillar, tjejer behöver inte killar för att känna sig bra och alla får vara med oavsett ålder. (Även om följdeffekten av det senare blir en bortglömd låttext och att artisten i fråga berättar på presskonferensen innan sändning att han bara vill att det ska ta slut.) Var sann mot dig själv! (Vad betyder ens det?)
Det är som att Melodifestivalen är rädd för att Granskningsnämnden, Jan Scherman eller Tidningsutgivarna ska sänka programmet om innehållet inte är 100 procent reko. Jag förstår ängsligheten i nedmonteringstider av europeisk public service, men vänder mig emot uppfattningen om folklig underhållning och nöje som någonting snällt och okomplicerat. Det är en alltför simpel syn på vad bred public service är för någonting. Det får brännas lite. Sveriges största underhållningsprogram ska utmana och uppröra. Till och med anmälas. Våga testa nya förmågor och uttryck ska ingå i priset. Men det verkar som att Mellon inte orkar mer. Istället driver programmet igen med bittra kvällstidningskrönikörer och skitsnackande tittare. Melodifestivalen måste sluta sura och lägga ned med att bajsa där den äter.
Den slätstrukna, duktiga inriktningen genomsyrar även låtarna. De är, som tidigare konstaterat, bra radiopop. Liamoo & Hanna Ferms låt är en uppdaterad version av Azerbajdzjans vinnarbridrag från 2011. Men i Eurovision song contest krävs någonting annat än en snygg produktion från ett starkt pumpande hjärta och ett par sårbara, blanka ögon. De senaste årens vinnare har varit en Japanapproprierande rapphöna, en hjärtsjuk, portugisisk Benjamin Syrsa, en klagosång om Stalins skräckvälde och en dragqueen i skägg med efternamn som en korv. Värt att tänka på. Om man vill vinna, eller bara väljer att inkludera nöje i kulturbegreppet.