I sin Nobelföreläsning berättar Gurnah om sin väg till skrivandet, från början en ungdomlig njutning som han fortfarande har kvar. Med sig till England i slutet av 1960-talet hade hans 18-åriga jag minnen av den förföljelse som ägde rum efter den blodiga revolutionen på Zanzibar 1964 då den arabiske sultanen avsattes. Många grymheter förbigicks med tystnad, framhåller Gurnah.

– Vår politik var rasistisk och ledde direkt till den förföljelse som kom efter revolutionen, när fäder slaktades inför ögonen på sina barn och döttrar utsattes för övergrepp inför ögonen på sina mödrar. Jag bodde i England, långt från de här händelserna men (var) inom mig ändå djupt plågad av dem, säger han i sin Nobelföreläsning.

Kanske gjorde den geografiska distansen att han hade svårare att stå emot kraften i minnena. Så småningom skulle han också lida av den som han tyckte förenklade historieskrivningen om dessa händelser. När han långt senare i livet gick längs de nu förfallna gatorna i sin uppväxtstad upplevde han hur människor levde vidare, ”grå och tandlösa och rädda för att förlora minnet av det förflutna”.

– Det var nödvändigt att skriva om förföljelsen och grymheterna som våra härskare i sin självtillräcklighet försökte sudda ut ur vårt minne.

Människolivet

Men skrivandet handlar inte i första hand om kamp och polemik eller om olika ämnen. Det handlar om människolivet, framhåller Gurnah. I sina romaner vill han skriva så att både ”det fula och rättfärdiga” framgår och få människan att träda fram ur förenklingar och stereotyper. Då går det också att ge plats åt det sköra och svaga, menar Gurnah, och åt ”en möjlighet till godhet ur oförutsedda källor”.

– Jag tror att skrivandet också måste visa vad som kan vara annorlunda, vad det är som den hårda härskarblicken inte ser, vad som gör att människor, till synes små på jorden, känner sig förtröstansfulla i sig själva trots andras förakt.