Jag flyttade från Stockholm 2009. Efter nästan tio år som ledarskribent på Aftonbladet valde jag att börja frilansa som journalist och samhällsdebattör – med min uppväxtstad Luleå som bas. Jag brukar säga att hemlängtan låg bakom beslutet, men egentligen var det nog mest miljöombyte jag behövde.
Under de fyra år som gått sedan jag flyttade hem har min kärlek till den norrbottniska samhällsdebatten vuxit. Jag ser hur alla rikstäckande debatter har ett regionalt och lokalt perspektiv – oavsett om det gäller antiziganism eller tågkaos. Jag märker hur Norrlandsfrågorna får allt större nationell betydelse – inte minst med gruvboomens svåra avvägningar mellan industri, människa och miljö.
Just därför är jag så bekymrad över den medieskugga som snart riskerar att lägga sig över Norrbotten. Jag oroas av vad som kommer att hända med den norrbottniska samhällsdebatten. Och med förståelsen av Norrbotten i resten av landet.
I början av året bestämde sig TT för att lägga ner sina kontor i Luleå, Sundsvall och Umeå. Sveriges mest betydande nyhetsbyrå valde alltså att inte ha någon fast personal i hela Norrland. Eller på nästan 60 procent av landets yta. Vem som helst kan räkna ut att det är till nackdel för Norrlandsbevakningen i svenska medier.
Nyligen avslöjades att SVT ska utreda sina regionala nyheter. Norrländska tidningar började skriva om befarade nedläggningar. Olov Carlsson, divisionschef på SVT, skyndade att försäkra att avsikten inte är att lägga ner Nordnytt och Mittnytt. Ambitionen är att finnas kvar med lika stark redaktionell kraft i Norrland.
Olov Carlsson lade dock till en brasklapp, som kan betyda lite vad som helst för SVT:s framtida närvaro i de nordliga länen: ”Vi kan konstatera att vi inte klarar vårt demokratiska uppdrag på andra håll i Sverige. Hur vi ska klara av att bibehålla vår publicistiska ambition i Norrland och stärka vår journalistik samtidigt som vi vill bli bättre på andra håll är den stora utmaningen.”
För några veckor sedan meddelade Norrbottens Media, som äger Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren, att annonsproduktionen och kundtjänsten ska centraliseras till Norrköping. Journalistklubben ser detta som ytterligare ett led i en pågående utarmning av Norrbottens Media, där de senaste årens samordning mellan redaktionerna har skadat båda tidningarnas identitet. NSD och Kuriren delar numera på nöjesbevakningen, lördagsbilagan samt fotografresurserna på kvällar och helger.
I ett öppet brev till delägaren Norrbottens socialdemokratiska partidistrikt skriver journalistklubben: ”Var denna nedmontering av NSD och Norrbottens-Kuriren målet när ni bildade bolag tillsammans med Norrköpings Tidningar? Skulle inte Norrbottens två ledande dagstidningar fortsätta som konkurrerande nyhetsförmedlare och stå för mångfald?”
Hittills har jag beskrivit mediebilden i Norrbotten i stort. Hur det norrbottniska medielandskapet krymper – och går en osäker framtid till mötes – med nedläggningar, rationaliseringar och sammanslagningar. Nu kommer jag till den del av texten som är känsligast att skriva för mig personligen.
Sedan våren 2012 skriver jag nyhetskrönikor i Kuriren. Det är en arena som betyder mycket för mig. Inte minst på grund av nätdebatten om mina texter. Jag får medhåll, och jag får på skallen. Dialogen med läsarna tvingar mig hela tiden att tänka vidare.
Nu planerar Norrbottens-Kuriren, NSD och Piteå-Tidningen att låsa in sitt material på webben. Bara den som betalar ska kunna läsa deras texter på nätet. Jag är fullt medveten om att tidningar måste hitta nya affärsmodeller i den enorma strukturomvandling från papper till nät som just nu pågår. Hela världens tidningsbransch är under stor press. Men jag betvivlar starkt att lösningen är att bygga hårda betalväggar.
Risken är ju att relationen till nya generationer läsare skadas. Att de känner sig uppläxade och missförstådda av tidningar som pang bom låser sina webbar med motiveringen att journalistik minsann kostar pengar att producera. Den stora överlevnadsfrågan för dagens tidningar är att vinna framtidens läsare och abonnenter – som tar del av nyheter på nya digitala sätt. Det sker knappast genom att bygga betalväggar på nätet som bäst passar papperstidningens prenumeranter.
Ytterligare en fara med Norrbottenstidningarnas hårda betalväggar är att Norrbotten riskerar att tystna i andra delar av landet. Att stockholmska och skånska läsare – många av dem utflyttade norrbottningar – inte längre tar del av norrbottnisk journalistik och samhällsdebatt. För att ta ett aktuellt exempel: Kurirens och NSD:s viktiga rapportering om gruvboomens konflikter mellan utländska gruvbolag och samebyar riskerar att inte längre nå utanför länet.
Norrbotten slocknar, som Sam Sundberg har skrivit i Svenska Dagbladet. Det är mycket allvarligt för ett län som redan idag betraktas som periferi. Som dras med seglivade myter om att vara tärande istället för närande.
Jag tvekade länge inför att skriva denna text. Jag kritiserar ju inte bara Norrbottens-Kuriren, som anlitar mig som krönikör, utan även NSD och Piteå-Tidningen. Alla norrbottniska dagstidningar som jag någonsin har skrivit i.
Men, som jag skrev från början, min kärlek till den norrbottniska samhällsdebatten är stor. Och nu är jag oroad för vad som ska hända med den.
Norrbotten får inte slockna.
Åsa Petersen
Frilansjournalist