Brittiske Benjamin Brittens opera över Shakespeares ”A Midsummer Night’s Dream” kom snabbt till Stockholm – och till Göteborg – efter urpremiären 1960. Märkligt nog har det sedan behövt gå 60 år för Kungliga Operan att återvända till denna elisabetanska och moderna klassiker. Malmöoperan satte upp ”Midsommarnattsdrömmen” för ett par år sen; just som klassiker. Just väldigt engelskt med små gossar i rollerna som älvor, och som Puck: pjäsens trickster, en stor och viktig talroll.

Här är det Robert Fux i skepnad av förvuxen skolgosse – en farlig figur. Älvorna är fullmogna damer ur Operakören, i Magdalena Åbergs underbara utstyrslar och huvudbonader (skor! lysande lampskärmar!). Men jag saknar gossarna. Deras spröda sound hör ihop med Brittens förtrollande klangvärld och bidrar till den drömska atmosfären.

På Kungliga Operan utspelar sig drömmen inte i någon sagoaktigt romantisk skog. Utan i en freudiansk drömtydning ur ett verklighetens nattliga virrvarr, i Tobias Theorells regi och Lars-Åke Thessmans magiska scenografi. Hans dekor tar faktiskt huvudrollen här på Kungliga Operan.

Men Shakespeares magi finns kvar, hans text är visserligen hårt struken men förblir underbar. Det som lyckats bäst i uppsättningen är pjäsen i pjäsen, dvs hantverkarnas taffliga amatörbuskis, som gärna blir mer lyteskomik än ren komik. Här är det verkligen kul, särskilt som hantverkarna snarare ter sig som hämmade tjänstemän. Med Peter Kajlinger, som också har åsnans roll, blir det både rörande och riktigt roligt. De mänskliga kärleksparen hamnar däremot lite i skymundan här, men bland dem skiner en ung baryton, David Risberg.

De kungliga älvorna, paret Oberon (Rodrigo Sosa Dal Pozzo) och Titania (Elin Rombo) är mycket övertygande; stiliga och erotiska. Sammantaget ser vi en fin ensemble i en spännande visuell surrealism. Musikaliskt uppstår inte riktigt drömmen jag hoppats på. Men det var väl min pojkdröm.