Men ett visst antiklimax infann sig efter visningen. Den franska autören och Cannes-veternanen Arnauds Desplechins film ”Ismael’s ghost” blev varken bejublad eller utbuad till eftertexterna.
– Det har jag aldrig varit med om förut, säger Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin. Det brukar alltid vara någon reaktion, antingen positiv eller negativ. Men nu gick vi alla bara ut under tystnad.
Han tycker filmen var en ganska förvirrad historia.
LÄS MER: Fredrik Sahlin listar Guldpalmsfavoriterna som tävlar mot Östlund
Kulturman ut i fingerspetsarna
Och det kan man hålla med om. Handlingen i kort, eller snarare handlingarna: Det börjar på det franska utrikesministeriet. Högt uppsatta män med välskräddade kostymer pratar om Ivan. Han är lite av ett underbarn, en diplomat, en agent, eller är han spion?
Men någon spionthriller blir det inte. Historien om Ivan är istället en film i filmen om regissören Ismaël och hans spöke från förr. Mathieu Amalric (fransk superskådis, internationellt känd som Bondskurk) spelar regissören som är en kulturman, snäll dock, ut i fingerspetsarna. Sprit, kvinnor, cigaretter och arbete upptar hela hans tillvaro.
Han får ihop det med Charlotte Gainsbourgs astrofysiker och de verkar ha det ganska bra. Spöket då? Jo det är Ismaëls förra fru Carotta (Marion Cotillard), som försvann spårlöst för över 20 år sen. Plötsligt kommer hon tillbaka och alla de våndor Ismaël haft genom åren kommer upp till ytan och exploderar.
Rörig och tidsslösande
Samtidigt pågår historien om Ivan på franska UD. Han blir ivägskickad på internationella uppdrag i tjotahejti, han gifter sig, och han lär känna ryska spioner. Och på något sätt är historien om Ivan, också historien om Ismaël. Så det är lätt att hålla med Fredrik Sahlin om att det är lite rörigt.
Det tycker även The Guardians kritiker kallar Cannes-veteranen Desplechins film ”en två timmar lång tidsslösande historia”.
Värt att notera är att regissören uttryckt missnöje med den versionen som visades i Cannes. Han kallar den för producers cut.
– Bioversionen som går upp på de franska biograferna senare kommer vara 20 minuter längre, då kanske rörigheten i alla fall blir mindre, säger Fredrik Sahlin.
Amerikanska Variety är inne på samma spår, och inte lika skeptiska till filmen som The Guardian, även om man lekfullt ifrågasätter huruvida det faktiskt finns en längre version. Att det kanske bara är något Desplechin vill att vi ska tro, som ytterligare en del av filmen. Meta an masse!
Jämför med Fellini och Almodóvar
San Fransisco Chronicle tycker filmen är som en fransk tokblandning av Fellinis ”8 ½” och årets juryordförande Almodóvas ”Att återvända”, men tror inte filmen kommer bli ihågkommen som någon av regissörens bästa.
Men de skriver också – och här lånar jag deras jämförelse med filmfestivalen som en lång härlig middagsbjudning – att man inte vill att den lilla munsbiten man får till förrätt, ska överglänsa huvudrätten. Som sagt. Nu är festivalen är igång. Låt oss fortsätta äta.
LÄS MER: Alla filmer som tävlar om Guldpalmen