Det här är ”Short Cuts” från helvetet. Eller, för er som inte spontant refererar till Robert Altmans gamla ensembledrama:

Ett potpurri av elände.

Vi ser arbetslöshet, rasism, prostitution, våldtäkt, mord, alienation – och som lök på den här misärlaxen en liten pojke som mobbas i skolan och hunsas i hemmet.

Det gör med andra ord ont, riktig ont, att se ”Paradissviten”, den manusförfattande regissören Joost Van Hinkels andra fullängdare.

Vore den av sämre art skulle den här Oscarnominerade filmen få epitetet europudding. ”Paradissviten” är nämligen resultatet av svenska, bulgariska och nederländska pengar och insatser. Fokus ligger i Amsterdam där sex olika personers öde flätas samman på ett inte helt friktionsfritt men ändå trovärdigt vis. Alla befinner sig långt från sin eget hemland och egen komfortzon, i ett Europa nedsjunket i djupa sociala klyftor.

Yaya en papperslös invandrare från ett icke namngivet afrikanskt land och dras in i Jenyas historia. Hon kommer från Bulgarien i tron att hon ska bli modell men tvingas på ett mycket brutalt vis in i prostitution; scenerna där hon och två olyckskamrater våldtas av sina blivande hallickar är genomvidriga i sitt kalla konstaterande av faktum.

Seka är från forna Jugoslavien och i stan för att hämnas på en ond före detta landsman som under inbördeskriget kallblodigt avrättade hennes son. Svenske Lukas har i sammanhanget ett gott liv, skolad in i den klassiska musikens värld, via en musikermamma (Eva Röse) som i filmens presens turnerar i Japan, och med en världsberömd dirigentpappa (Magnus Krepper med ovanligt ful frisyr) som har fått jobb i dramats huvudstad.

Men Lukas lider pin på den nya skolan, pappan är emotionellt störd, och mamma finns bara i Skypen och på en affisch på pojkrummets vägg. Han mår kort sagt inte bra.

Det gör garanterat inte publiken heller. Men vi som lider av ett cineastiskt självskadebeteende (som känner att det själsliga trycket lättar av att se en riktig orgie i misär och elände) är med på noterna. Lidandet finns ju där ute. Ingen av de korsande berättarlinjerna är barock eller icke trovärdig. Vi får ett ansikte, ja, flera stycken, på rovkapitalismens, den sociala utslagningens och krigets långtgående konsekvenser.

Men det korsbefruktande ensembleberättandet har en inneboende svaghet i det att alla bihistorier måste vävas samman, vilket gör att risken för att konstruktionen ska lysa igenom är större.

Speciellt när det rör sig om så såriga skeenden som här. Om formen kommer före patos och empati riskerar hela bygget att rasa.

Betyget ovan antyder ju att så inte skedde här, men det ska sägas att beslutet kom efter långdragna förhandlingar mellan de mentala konkurrenterna Förnuft och Känsla.

Det förstnämnda kände sig nämligen stundtals manipulerad på samma sätt som inför en romkom från Nottinghill. Joost Van Hinkel vet kort sagt vilka socialrealistiska knappar han ska trycka på för att få mig att börja småskaka av ågren.

Eller... är det kanske en osedvanligt cynisk syn på människans lidande? Vem tjänar på en spekulativ feel bad? Världen är ett rövhål och det är så här det ser ut.

När Lukas bligar olyckligt och storögt mot sin avstängde fader, sätter Känslan ner foten och jo, okej, en feel bad som sitter kvar i systemet dagar efter tittning är värd sin fyra.