– Det finns ett kunskapsförakt och en misstro mot akademin och mot forskare och lärare inom universiteten, säger Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan vid humanistiska fakulteten i Göteborg.
I tisdags hittades en misstänkt bomb vid Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg. Det visade sig vara en ofarlig dynamitattrapp, men samtidigt vittnade anställda om att de länge utsatts för omfattande hat och hot. Marie Demker ser en generell tendens av öppen ilska inte bara mot genusvetenskap, utan mot samhällsvetenskapliga och humanistiska vetenskaper i stort.
– Bombattrappen är en yttersta illustration men det finns en lågintensiv kampanj som rör oss alla som är verksamma inom områden som uppfattas som lite känsliga.
Vardagsnära forskning i riskzon
Förutom genusvetenskap nämner Demker pedagogik, historia, religionsvetenskap och medieforskning som sådana ämnen som ofta väcker debatt, men också förakt och misstro mot forskare.
– Viss kritik är bra, men det har en tendens att dra med sig andra grupper som inte är intresserade av att diskutera vetenskap utan av att föra fram sin egen åsikt som sanningen, säger Demker.
Varför är det just forskning inom humaniora och samhällsvetenskap som anklagas för att vara ovetenskaplig eller ideologiskt driven?
– För att den forskningen rör oss, vardagen. Det kan vara skolan, föreningar, relationer eller jämställdhet... saker där vi tycker att vi vet själva. Och då är det väldigt lätt att ta sig själv som måttstock och tänka ”det där är bara tramsigt för jag vet hur det egentligen är”. Naturvetenskap och medicin ligger på en mer abstrakt nivå.