Det börjar banne mig inte bra: Dan Ekborg som ond krögare med en fånig fransk brytning som vi inte hört maken till sedan kommissarie Clouseaus dagar.

Buskis? Jo.

Det är säkerligen svårt att tygla Ekborg när han sticker iväg på en privat teatersnurr, men här borde en fast regihand dragit i nödbromsen – för såväl Ekborgs som filmens skull. Det blir bättre vartefter (inte för att Ekborg tonar ner utan för att hans krumelur får väldigt lite duktid) och efter denna första nära-diket-upplevelse rätar Teresa Fabik upp ekipaget och vi kan rulla vidare på habil och publikvänlig tripp i den romantiska komedins mittfåra.

Filmmakarna må larma och göra sig till hur mycket de vill kring den här historien om en ung kvinna (Rakel Wärmländer) som försöker ta plats i en mansdominerad värld, i det här fallet genom att följa sin dröm att öppna en egen restaurang, men i slutändan handlar det om det gamla vanliga; ett omaka par som hittar varandra, mot alla odds och snillrikt utlagda hinder.

Oops! Nu avslöjade jag ju hur det slutar. Nå, det anade ni ju redan.

Förlagan är Kajsa Ingemarssons chic lit-roman med kioskvältarpotential, som verkar vara läst av i princip alla vuxna svenskar. Förutom undertecknad. Några begåvade jämförelser kommer därför inte pryda denna text men filmen ger upphov till en del andra tankar, som exempelvis: hur skulle ”Små citroner gula” te sig om man skalade bort alla scener som formats av en kliché?

Den skulle bli kort, väldigt kort.

Filmmakarna lutar sig alltså hårt mot saker redan gjorda, och det gäller såväl rollkaraktärer som dramaturgiska beslut. Likt nyliga ”Ego” och i princip alla andra genrekollegor lider den här filmatiseringen dessutom av en lite duktig, sedelärande ton som tydligt understryker vad som är värdefullt här i livet (rödrutiga dukar = mysigt, vita dukar = pretentiöst; kille med duffel = snäll, kille med skinnjacka = mansgris).

Men för att den här recensionen i sin tur inte helt ska uppfylla klyschan ”sur-kritiker-sågar-svensk-bred-komedi” ska det sägas att Teresa Fabik & co ändå konstruerat en fullt fungerande romkom och att de till och med, i några lägen, ansträngt sig för att vrida lite lätt på några av de mest förväntade momenten (det är bra, mer än så krävs inte).

Dessutom påminner Tomas von Brömssens närvaro om att vi bör påminnas oftare om Tomas von Brömssen närvaro.

Och som extra bonus får vi, för första gången någonsin(?), se en recensent på film som är både vederhäftig och omutlig men ändå målas upp som en god människa. Nu är han visserligen krogkritiker, inte filmdito, men ändå, man blir nästan tårögd…