Under sina 65 år i musiken hann vi lära känna Quincy Jones som trumpetaren, bandledaren, kompositören, arrangören, vinnaren av 28 Grammys och ett Polarpris men också som den rasmedvetne och store Sverigevännen och, såklart; den helt otrolige producenten.

Arbetsmyran Jones jobbade med alla. Från Count Basie till Ray Charles, Miles Davis och, inte minst, Frank Sinatra. Eller ”We are the world” som han var med om att skriva och spelade in med ett 50-tal stjärnor. Och vad vore Michael Jackson utan honom?

På de tre album Q (som han kallades) producerade för Jackson kan man höra vad han gör så bra. Hur han tar den jazz och soul som är djupt förankrad i honom och förstorar disco och pop till något som aldrig hörts förut. Och klär det hela luftigt, elegant, varmt och kristallklart. På ett vis som både kan få det vi hör gigantiskt och samtidigt fingertoppskänsligt.

En gång satt jag i två dagar på ett seminarium för att höra hans trogne svenskättade ljudtekniker, Bruce Swedien (också han har lämnat oss) berätta om hantverket i Jones produktioner. Hur det byggde på oerhörd precision men också lekfullhet. När ökenvargen vägrade yla i öppningen på Jacksons ”Thriller” fick Michael göra det själv.

När Quincy kom till Sverige på 50-talet blev han djupt berörd. Han berättade, när jag mötte honom en gång, om hur väl mottagandet var. Jazzmusikerna Bengt-Arne Wallin, Lars Gullin och Lill Babs såg honom som vilken kollega som helst. Fjärran från hur han behandlades som svart musiker hemma i USA. I hela hans liv arbetade han mot rasism på olika vis, från att tonsätta TV-serien ”Rötter” (Jones farmor växte upp på slavplantage), producera populära TV-serien ”The Fresh Prince of Bel-Air” till att grunda Institute for Black American Music.

Quincy Jones betydelse i musiken och kulturen runtomkring kan inte överskattas. Hans sätt att fördjupa och utveckla soul, jazz, hiphop, men också pop i stort, gör livsverket oförglömligt. Ibland lyssnar jag inte ens på låtarna utan bara den där magiska ljudbilden. Och ryser.