Filmen inleder med en dröm, där huvudpersonen Nana flyr in i djungeln med sitt spädbarn vid barmen, för att undkomma rebellernas machetes. Hon ser sin far halshuggas och minnesbilden av hennes man bleknar bort.

Nanas drömmar återkommer under filmens gång och fungerar som en projektion av hennes minnen, längtan och hemligheter. I filmisk nutid är hon i yngre medelåldern, lever ytligt sett ett rikt liv med tre barn som hon fått med en annan, äldre man. Han behandlar henne väl, förutom då att han har tagit sig en älskarinna.

Men det sistnämnda verkar inte vara en stor sak. Faktum är att det mesta är rätt egalt här. Eller framställs i alla fall så. Nanas valiumartade tillstånd tillåter inga emotionella utsvävningar, ger istället en vilsam tripp genom ett vemodigt sinne och minne. Hon är liksom inte där, längtar tillbaka till sin första man, lider av svårartad alienation. Eller som hon säger själv: ”Jag måste vara som vatten och anpassa mig efter omgivningen”.

Jo, det må ge en friktionsfri tillvaro för henne men valiumångorna sätter tyvärr även mig i ett somnambult tillstånd.

Filmskaparen Kamila Andini är ett nytt namn på svensk bioduk men hennes filmer brukar turnera – och vinna priser – på den internationella festivalcirkusen. Så även ”Innan, nu och då” som ändå håller mig vaken med sitt skirt sköna bildarbete, gärna i melankoliskt motljus och sinnesvidgande scenerier. Andinis film får ytterligare stadga genom dess referenser till indonesisk nutidshistoria, med frihetskriget och sedermera diktatorn Suhartos ankomst. Världspolitiken pågår visserligen i marginalen men är snyggt integrerad, och påverkar indirekt Nanas tillvaro.

”Innan, nu och då” är en emotionell släkting till Wong Kar-Wais hyllade och nedtonade drama ”In the mood for love” från år 2000. Samma 60-tal, stiliga produktionsdesign och återhållna passion – men med stark emfas på “mood”. Det är nämligen mer stämning än berättande här, men det är å andra sidan en stämning som berättar mycket.