Aida och Claes Fellbom är en gammal kärlekshistoria, som blev ett viktigt genombrott för opera i Sverige. För det var 1985 som den unga Folkoperan sprängde operakonstens ramar genom att flytta in Verdis mastodontopera i en före detta biolokal på Söder i Stockholm. En jättesuccé för alla inblandade. Särskilt för regissören och operachefen Fellbom själv, som passade på att göra en långfilm av Aida av bara farten.

Och ovanpå det: egna libretton, översättningar och massor med regi – Claes Fellbom har gjort det mesta av opera utom musik. Och nu, åttio år gammal, slår han till med Aida. Denna gång på Wermland Opera i Karlstad i sällskap med sin framgångsrika son Linus Fellbom som scenograf.

Som har färgsatt Verdis faraoniska krigsdrama i blått och guld – vi kan inte missta oss på parallellerna till idag. Claes Fellbom har alltid varit tydlig, inte sällan övertydlig, med sina nutidsreferenser. Här låter han Aidas far, den dräpte motståndsledaren, återuppstå i slutbilden som en Volodymyr Zelenskyj.

Men ”Aida” är också ett kärleksdrama; en tragisk triangel mellan slavinnan Aida, faraos krigsherre Radamès och faraos dotter Amneris. Tre krävande roller där sångarna imponerar på olika vis. Mångåriga Karlstadsopranen Annlouice Lögdlund med en arbetsseger, ståtlige Ole Aleksander Bang med häftig, lite råslipad tenorglans och mezzon Martina Dike i en smått sensationell rolldebut som den farliga Amneris.

Det är en prunkande produktion, visuellt och musikaliskt stilig – inte minst tack vare Anna Ardelius flotta kostymer och dirigenten Eric Soléns fasta grepp om Verdis rika partitur. Med firma Fellbom vet man att det blir maxat; med nestorn Claes Fellboms fria regigrepp och översättning blir det passionerat, svulstigt på gränsen till kitsch.

För vem har sagt att det måste vara avskalat på äldre dar.