Ani (Mikey Madison) träffar Ivan (Mark Eydelshteyn) när han strör pengar omkring sig på strippklubben där hon jobbar. Som son till en rysk oligark har han aldrig upplevt något annat än att allt är till salu. Anora, van att sälja sig själv, dras snabbt in hans champagneindränkta liv med privatflyg, uppassare och idiotiska infall som bara en rik snorunge kan komma undan med. I honom vågar hon se ett hopp.

Filmskaparen Sean Baker verkar se värme där andra ser tragedi. I ”The Florida Project” finns lek och magi på ett sjaskigt motell och i ”Red Rocket” hittades kärlek på en oväntad plats. En gemensam nämnare (bland flera) i hans filmer är sexarbete, regissören har själv sagt att han vigt sin karriär till att skilda deras liv.

Anora poängterar visserligen att hon inte säljer sex (även om hon gör det) och vill tro att Ivan ser henne som någonting annat än en strippa. Men det blir allt svårare när det är uppenbart att alla omkring honom, från städerskorna som passar upp medan han spelar tv-spel till de partysugna kompisarna och den hunsade hotellpersonalen i Las Vegas, är där för Ivans lättja och ingenting annat.

Anora har blivit så bra på att dölja sin sårbarhet och längtan bakom sina aggressioner att ju mer hon inser att också hon är utbytbar och har ett monetärt värde desto kaxigare blir hon. Hon håller huvudet högt ända fram till filmens hjärtekrossande sista scen.

”Anora” har hyllats unisont och belönades även med Guldpalmen i Cannes. Även om skådespeleriet är på imponerande nivå och historien bjuder på frenesi, screwballkomedi och drama, finns det någonting som skaver. Filmen är visserligen medkännande men till syvende och sist ett fingerpekande konstaterande om att allt omkring oss är en transaktion. Vissa av oss är bara bättre på att se det än andra.