Det finns en hel litteratur om varför inte alla nationer valde demokrati när det kalla kriget tog slut. Anne Applebaum ger ett värdefullt bidrag till denna tradition – med en definition av 2000-talets förtryckarstater och hur de skiljer sig från 1900-talets.
Ryssland och Kina har ledarrollerna i den nya antidemokratiska rörelsen, mot förväntan ett av det nya millenniets politiska tillväxtfenomen. Ett nätverk som är tillfreds med att sakna ideologi eller högre mål: en despotism som tagit form från Internet och den globala finansmarknaden. De politiska projekten är utformade som vinstdrivande affärer.
I autokratiernas nätverk ryms disparata allierade som Iran och Venezuela, Syrien och Zimbabwe, medan till exempel Turkiet och Indien intagit ett slags slussfunktion till den demokratiska sidan. En poäng hos Applebaum är att det internationella finanssystem gladeligen samarbetar med despotierna.
Detta är avgjort en viktig bok, som uppdaterar min världsbild. Men jag förstår inte hur Applebaum kan vara så blind för att USA med allierade ibland bidragit till att urholka respekten för den regelbaserade världsordningen. Det finns ju absolut exempel på att talet om att sprida demokrati verkligen har fungerat som en maskering av västliga maktanspråk, så som Xi med flera brukar hävda. Tydligast invasionen av Irak 2003, med falska förevändningar.
Applebaum skriver att när folk i den fattiga världen instämmer i Putins västkritik, då är det för att den ryska desinformationen varit effektiv. Men det kan ju också vara för att de blivit oförskyllt bombade i demokratins namn.
När man skriver historien över despotismens comeback tror jag man gör fel om man bortser från USA:s ”krig mot terrorismen” efter 11 september. När världens största demokrati legitimerade tortyr och visade öppen ringaktning för den regelbaserade världsordningen.
George W Bush flyttade med sitt tal om att USA låg i krig med Ondskan politiken från det sakligas sfär till trons och mytens värld – samma politiska sagovärld där nu Putin rör sig med sina argument om att Ukraina är del av Rysslands kropp och blod.
Sen är det viktigt att minnas hur vi vet att Bush och Blair ljög om Saddams massförstörelsevapen. Det vet vi för att den fria journalistiken och offentliga utredningar i USA och Storbritannien bevisat och offentliggjort det. Något liknande händer inte i Putinryssland, så det är skillnad på autokrati och demokrati, även en med svagheter.
De nya autokratierna enligt Anne Applebaum:
1. Målet för de nya autokratierna är att behålla makten och samla styrka: politiskt, militärt och absolut inte minst ekonomiskt.
2. Man kämpar inte – som Sovjetstaten – med att upprätthålla ett alternativt samhällssystem och försöka få det att framstå som bättre. Istället nöjer man sig med att sprida tvivel kring det liberala/demokratiska/kapitalistiska systemets sätt att fungera. Man söver sina folk med cynism och uppgivenhet, inte med illusioner om en bättre framtid.
3. Man bygger sin stödjande politiska myt kring nationalism (i många olika skepnader, höger- såväl som vänstervridna), stabilitet som överordnat värde och tryggheten hos en stark ledare – medan demokratin avfärdas som ett destruktivt kaos.
4. Man strävar inte efter att framstå som demokratiska. Tvärtom strävar man efter att beskriva demokrati som ett västligt system och i grunden ett västligt maktanspråk. Helt centralt här är det berömda ”Dokument nummer nio” där Kinas kommunistparti 2013 identifierade bland annat universella mänskliga rättigheter och mediefrihet som västliga idéer som ska bekämpas. Med start där började despoter världen över kräva respekt för sin despoti med ett slags mångfaldsargument.
”Autokrati AB”
Anne Applebaum
Albert Bonniers förlag
